Åh vilken tur att det slutade så lyckligt…
Innehåller spoilers för Penny Dreadful, säsong 2, avsnitt 10, And They Were Enemies.
… närå. Det gjorde det inte. Det slutade inte lyckligt, det slutade inte hoppfullt, det slutade inte ljust eller ens med en jäkla glimt vid horisonten. Många är de gånger man velat utbrista »Stackars Vanessa!« men i det här avsnittet var det ju helt extremt!
Men vilken final hörni. Herregud så bra.
Vi startar mitt i slutstriden, som ju började förra avsnittet! Det ser mörkt ut för vårt Scooby Doo-gäng i häxslottet.
Victor och sir Malcolm har båda ett gäng hallucinationer runt sig som tjatar om »frid« och »vila i graven med oss«, hint hint.
Lyle blir strypt lite grann så där av en av häxorna. Ethan har dödat Sembene (snyft).
»I am not an animal!«
Vår kära Vanessa blir utfrågad av sin äckliga docka. Det är då Lucifer själv som talar med henne, genom dockan. Ehem … var det därför Evelyn byggde och byggde på dockan i en hel säsong? Ja ja, orka ifrågasätta, bättre det än taskig CGI och någon slags skrovlig djävulsröst.
Lucifer vill gärna ha Vanessas själ, men han kan vänta tills hon dör. För som grädde på moset erbjuder han henne »vad hon alltid längtat efter« … ett normalt liv!
I en syn ser hon då sitt normala liv som för mig ser sjukt onormalt ut.
I en syn ser hon då sitt normala liv som för mig ser sjukt onormalt ut, hon och Ethan är helt klädda i vitt i ett vitt vardagsrum. De har två bedårande barn som kivas om en teckning (absurt länge om ni frågar mig) och Ethan som sitter duktigt bredbent och läser tidningen föreslår porrigt att barnen ska skickas till parken i en timme »för du har ju alltid velat ha en hel skock barn älskling«. De pussas.
Tillbaka till verkligheten där det istället för en het cowboy vill hångla är det en en äcklig buktalardocka som vill seal it with a kiss. Ska hon kyssa dockan och därmed sälja sig till djävulen? Vanessa närmar sig dockans mun … ska hon…?
Nej det ska hon verkligen inte!
»Beloved, know your master.«
Säger Vanessa stenhårt och börjar rabblar Verbis Diablo med den otäckaste av röster. Nu börjar en duell som inte går av hackor och jääääääklar vad Eva Green är bra!
»Bla blabla BLA *äcklig strupröst* blabla BLA Satan Lucifer bladiBLA!«
Dockan spricker, skorpioner kryllar ut, Evelyn, som inte nu har en Mästare som håller henne ung, börjar skrika och skrumpna ihop som den där girige gubben i Indiana Jones och det sista korståget. »You must choose – but choose wisely!«
Otacksamma Hecate tittar på och släpper ut vargmans-Ethan som raskt river huvudet av Evelyn. Ding dong, den onda häxan är död!
»Never underestimate the power of a queen with good hair, dear.«
Och en till – för Lyle som måste råkat ut för den lamaste av häxor som bara stått och hållit i hans strupe i typ en halvtimme, sliter fram en pickadoll, skjuter ihjäl häxan med den fan-tas-tiska repliken »Never underestimate the power of a queen with good hair, dear.«
Samt ännu en häxa som snabbt stryker med, sir Malcolm som hämtar sig skjuter henne lätt som en plätt. Så lätt var det tydligen. Kunde ni gjort några månader sedan, gänget.
Hecate är den sista att dra från slottet, men inte utan att sjunga en kuslig sång, ta med sig lådan med docktillverkar-tillbehör och tända en eld i pentagram-form.
Alltid göra en effektfull sorti!
Hurra, de goda vann!
Nej, här finns inget hurra. Jag älskade faktiskt hur det här avsnittet var uppbyggt. För det mesta är ju en final så oerhört dramatisk mot slutet, Big Bad dör och så tar avslutet slut. Men det är nu som avsnittet egentligen börjar!
Det blir upprörande, otäckt och sorgligt. Framför allt sorgligt. Har ni tänkt på hur mycket Penny Dreadful handlar om vänskap? Mycket mer om vänskapskärlek än romantisk kärlek. Det är fint.
Sir Malcolm och Vanessa tar ett sorgligt farväl (för Vanessa blir det här det första av cirka 9 000 avsked på kort tid) för sir Malcolm vill begrava kompis Sembene i sitt hemland (det vaga »Afrika«). Jaha, jag som tippade en ny varulv. Men kanske inte försent?!
OT! Vad har dessa två gemensamt?
Svar: båda två har Bond-förflutet.
Victor letar upp Brona-Lily. De dansar runt i orgiesalen som nu är pyntad med orgieljusstakar. Även de helt vitklädda!
En darrig och upprörd (undra på…) Victor kommer in och säger att Lila ska följa med honom. Surprise! Nej, det vill hon inte. Jag håller helt med henne. Bo i Victors heroin-håla och göra shepherds pie?! Eller hänga med Londons mesta och bästa erfarna ligg och ha ett liv i sus och dus?
Sedan gör hon det som tydligen är det absolut värsta man kan göra mot killar – jag vet inte hur många gånger jag sett den scenen – säga att de är dåliga i sängen och bölande oskulder.
Brona-Lily erkänner att hon redan från start vetat vem/vad hon är. Jag tror vi alla kan hålla med om att hon har en bra poäng när hon talar om för Victor att hans tallande på hennes kropp var »abuse, not science!«.
Sedan gör hon det som tydligen är det absolut värsta man kan göra mot killar – jag vet inte hur många gånger jag sett den scenen – säga att de är dåliga i sängen och bölande oskulder.
Victor och hans ömtåliga manlighet blir så sårad att han skjuter henne! Nu blir det konstigt. Hon dör inte. Hmm … men alltså hon är ju inte en zombie? Det Victor gjort är ju att göra en död kropp levande igen? Hans allra första skapelse dog ju till exempel, mördat av Monstret?
Bättre lycka med dumme Dorian! Pang!…nähä? Han bara skrattar han med. Vi får inte se hur crustpunkar-Gollum på tavlan i hemliga rummet nu ser ut, men ännu flarnigare kan vi misstänka.
Yum.
Sedan håller de båda en spydig konversation om hur jorden tillhör dem. Hur då, tänker jag? De har ju exakt noll superkrafter förutom att vara odödliga. Hur ska de göra allvar av alla de där hoten om att styra över människorna? Rent konkret? Eller ska de bara tala iskallt och spydigt till folk tills de dör av uttråkning?
Victor får leva i alla fall. Victor är dock inte på carpe diem-humör. Han går hem och tar sig ett par rejäla silar, och vad är det med mig som inte har problem med att se Evelyns avslitna huvud men som håller på att kräkas av den där nålen?!
Monstret vill trots generöst erbjudande av familjen Vax inte alls bli kung av freaks i allmänhet och Elefantmannens kvinnliga motsvarighet i synnerhet (snygg tidsmarkör där med omnämnadet av Merrick!) utan sliter dörren av sina gångjärn och tjipp tjopp så var den taskiga vaxfamiljen död. Utom blinda dottern. Hon får yla på ensam i källaren. Rätt åt henne.
Ack, jag vill knappt ens skriva raljerande om den här scenen för det var bara så sorgligt.
Vanessa som tidigare backade bort från hete Ethan i Cut Wife-stugan för att det »var för farligt« med deras fina kärlek tycker plötsligt inte alls att de är ett farligt par tillsammans ihop. Fast hon nyss sett honom i varulvsskepnad med Sembene-blod på gaddarna.
Ack, jag vill knappt ens skriva raljerande om den här scenen för det var bara så sorgligt. Fina älskade Vanessa och fina älskade Ethan. Jag vill att Vanessa har massa bebisar i vita kläder och att Ethan sitter bredbent med söndagstidningen!
Vanessa ber så innerligt att de ska hålla varandra sällskap i natt. Ett blygsamt anspråk kan man känna med tanke på att hon nyss besegrat djävulen.
Ethan säger att han måste tänka på saken (vad faaaaan) men istället för att sova sked med världens coolaste, snyggaste tjej så går han direkt till polisstationen och erkänner alla mord och ber bara om att hängningen ska gå snabbt. Alltså … morr. Ja, efter alla turer så smäller Rusk bara en utlämningsorder i bordet, och att åka hem till good ol’ US of A är för Ethan tydligen värre än en hängning, snabb eller inte.
Vanessa får ett ledsamt avskedsbrev av honom. Ännu ett farväl. Har hon någon kvar? Ner i kolerakatakomben hittar hon vårt Monster! Han ska resa bort och ber Vanessa att följa med honom (att bo på en öde strand?! Lite vagt där). Hon tackar tack, men nej tack, men gör det älskvärt, ger honom en puss på munnen och säger att han är den mest mänskliga hon någonsin träffat. Farväl igen!
Vi lämnar Ethan med avrakat hår, i en bur ombord på en atlantångare.
Vi lämnar Ethan med avrakat hår, i en bur ombord på en atlantångare. Victor i opiat-rus i sin lilla håla. Monstret på ett snöigt skeppsdäck. Dorian och Brona-Lily valsandes i nedblodade kläder i orgie-salen.
Vanessa går långsamt från rum till rum i det tomma, tomma huset och släcker lampa efter lampa.
Ett mer matt Vanessa-stirr.
Säsongen började med att hon bad framför sitt krucifix. Men den slutar med att hon har förlorat allt – inte bara sina vänner utan även sin tidigare så starka tro – och hon bränner det. Nu har hon inga vänner och ingen tro!
Ett sista »Stackars, stackars Vanessa«…
SLUT!
Men inte riiiiiktigt slut ändå…för tack alla änglar samt Showtime för det ska bli en säsong 3. De börjar filma på Irland i höst (Ack! Så lång tid kvar!) och några ledtrådar finns det!
- Hecate kommer tillbaka.
- Vårt gäng kommer lämna London. Delvis åtminstone.
- Det blir 9 avsnitt, och bäst av allt…
- En ny litterär gestalt ska introduceras!
Vem skulle ni vilja se? Kommer den riktige Dracula dyka upp? Sherlock Holmes? Dr Moreau? Dr Jekyll och mr Hyde? En Poe-karaktär? Eller varför inte Heathcliff från Wuthering Heights? Han kanske blir ny hyresgäst i yllemyströja i Cut Wife-stugan, vad vet jag.
Ett otroligt bra avslut på en helt fantastisk säsong. Fasen vad härligt det varit! Nu ska jag fylla mitt skräckbehov med säsongstarten av Teen Wolf och nya Scream-serien – men jag vet redan att Penny-saknaden blir kännbar! (Men mina veckor blir lugnare då jag inte behöver klämma ur mig tresidiga recaps i panik varje onsdag.)
Betyg: Jag ger säsongsavslutningen And They Were Enemies 5 rungande Men-Ethan-Varför-Stannade-Du-Inte-Med-Vanessa?! av 5 möjliga.
Farväl!