När man sätter sig ner för att se en film av Baz Luhrmann så vet man vad man får lika mycket som när man bänkar sig för att se… The Expendables 2 till exempel. Det är delvis därför jag har så svårt för honom: han ger publiken vad de vill ha och nöjer sig med det. Alltså känner man sig lite mätt redan innan hans senaste monstrum Den store Gatsby kör i gång. Man vet vad som komma skall. Bombastiska extravaganser utan vare sig humor eller variation, tokiga krystade karaktärer utan sympatiska drag: färgstarka är väl den förskönande termen antar jag. Teaterapor dess antonym.
Alla som sett Moulin Rouge vet vad jag menar, en film jag verkligen, verkligen ogillar. I dag en självklarhet, inte så mycket då. Jag skyller på Luhrmanns debutfilm, Strictly Ballrom. Jag älskade den. Så mycket att jag drogs med i den massiva våg av positivt tyckande kring hans bräkiga uppföljare. Sångnummer som skar sig och intryck efter intryck vars intervaller bara eskalerade och aldrig gav publiken en chans att reflektera. En av mina vänner fick något slags anfall under filmens gång och var tvungen att lämna biosalongen. Själv satt jag kvar, förvirrad och stel. Var det här bra?
Veckorna som följde mådde jag dåligt, ju mer jag tänkte på Moulin Rouge desto sämre mådde jag. I kontrast till övriga prövningar livet bjudit på kanske den här rankar rätt lågt, men likväl en prövning och absolut värd att nämna här innan jag återgår till Den store Gatsby, F Scotts Fitzgeralds så kallade ofilmbara roman. I Luhrmanns händer en i allra högsta grad estetisk tolkning. Knappast någon överraskning, men vad som däremot framstår som en sådan är med vilken balans det hela gestaltas. Från förtexterna, som håller Saul Bass-klass och för övrigt är en upplevelse i 3D. (Vilket är fullkomligt logiskt, är det det någon som ska göra film i 3D så är det Baz Luhrmann.)
Sedan fortsätter det överdådiga spektaklet, men till skillnad från Moulin Rouge eller för den delen Romeo & Julia så köper jag detta. Fantasin känns visserligen fortfarande konstlad och fullproppad men inte ostyrd, den här skutan har både roder och kapten. Ett tyglat kaos. Inte på långa vägar perfekt utan mer som en attraktion av något slag, en teknisk bedrift där man som filmnörd kan roa sig med att försöka avgöra vad i detta filmiska miniuniversum som är på riktigt och vad som är digital magi. Svårare än det låter.
Fantasin känns visserligen fortfarande konstlad och fullproppad men inte ostyrd, den här skutan har både roder och kapten.
Luhrmanns Den store Gatsby är en maffig tårtattack, men samtidigt känns den ärligare än hans tidigare filmer, bortsett från Strictly Ballroom då, och tillåter scener där bland annat Leonardo DiCaprio, som Gatsby, får chansen att skådespela utan effektavbrott, sångnummer eller stela Shakespeare-instick.
Inte för att jag någonsin kommer se om Moulin Rouge, men visst blir man lite nyfiken på Luhrmanns nästa film, trots allt. Men först kommer han att göra dramaserien The Get Down på Netflix som skildrar New Yorks disco-, punk- och hiphopscener under 1970-talet.