Innehåller spoilers för True Detective säsong 2 avsnitt 2, The Night Finds You.
Vad är det med True Detective som gör att jag vill både hylla och håna det? Jag såg det andra avsnittet två gånger på samma dag. Jag hade några rediga skämskuddeögonblick. Speciellt i vissa dialoger. Men ändå så är jag så jävla hooked. Det är liksom pinsamt och bra på samma gång. Jag får inte ihop det, och jag vet inte hur jag ska skriva denna text. Jag måste tänka lite.
*Ljud av folköl som öppnas*
»Vafan, eyeballar du mig??? Jag kan stirra hela jävla da'n.«
Jag vet vad det är! True Detective känns som ett av våra bättre rollspelsscenarion från 1990-talet. Vi var fem coladrickande och chipsätande ungdomar som satt i ABF:s lokaler och spelade KULT i stearinljusens sken. Det var mörkt och jävligt och det regnade. Vi spelade vanliga människor som gick allt längre ned i mörkret och mötte oss själva i de monster som fanns i källaren.
Djupt. Djävligt djupt. Fast med en 17-årings oöverträffade förmåga att ta sig själv på fullaste allvar. Inte en ironisk blinkning. Allt var industri med bolmande skorstenar och smutsiga gatflickor med lockande munnar i graffittisprayade gränder som luktar kiss och desperation.
Jag kallar det Lex Eyes wide shut. Fan vad dirrrrty det är då. Speciellt om det är djurmasker. Muuuuuu! Jag tar dig i dalen! Muuuuu!
Kanske är det därför jag gillar True Detective så mycket. Det känns som att det är jag som har skrivit det som en bakrundsstory till min rollperson Ani Bezzerides (mörk hemlighet: perverterad -10 i mental balans). Min kompis Niklas spelar Detective Ray Velcoro, med mustasch och problem med hur han hanterar ilska. Min kompis Daniel spelar Paul Woodrough, en exmilitär med ptsd-problem och svårigheter att uttrycka känslor. Damn! Vad jag nu vill spela TD som kultäventyr! Vem är på?
Och jag ska försöka lämna min rollspelsnostalgi och ta oss igenom lite vad som hände i andra avsnittet. En del snoozade jag bort pga tråkigt och långa dialoger med tyngd och svärta, som liksom segade sig in genom ena örat och ut genom andra som en sengångare påväg från ett träd till nästa. Men here goes.
Vinjetten
Vinjetten. Den är snygg, ja. Och Leornard Cohen sjunger mörkt och raspigt. Men det är liksom som själva serien, som att mätarna på coolhet och intention får överslag. Ja, nu tror jag jag har det - det är lite som att de försöker för hårt. De tar i på alla cylindrar för att berätta för mig att detta är mörkt, hårt och jäääävligt deppigt. Som livet, på riktigt. Folk har fula frisyrer och begår misstag, på riktigt. Fattar du?
Mungiporna
Colin, Rachel, Vince och Taylor har liksom samma uttryck hela avsnittet. Rynkad panna, ogillande mungipor. För att vi ska förstå att allt är seriöst och mörkt? Eller för att de är begränsade skådisar och inte har fler uttryck att bjuda på? Vi minns väl alla Taylor Kitschs fem säsonger långa vem-fes-feja i Friday Night Lights?
Maskerna
När tv-serier eller film ska visa att här pågår det riktigt depraverat sex så är det alltid masker inblandat. Jag kallar det Lex Eyes Wide Shut. Fan vad dirrrrty det är då. Speciellt om det är djurmasker. Muuuuuu! Jag tar dig i dalen! Muuuuu!
Om första avsnittet var en tonsättare, där vi skulle känna att fan vad det är mörkt och jävligt här samt försöka förstå och skilja på alla karaktärerna (läs mer om avsnitt ett här), så är episod 2 ett upptaktsavsnitt. Det är ett lugnare tempo och vi får vila lite i karaktärerna:
- Jag ska erkänna att jag är rätt ointresserad av Vince Vaughns Frank Seymon och hans kamp att gå från gangster till affärsman eller hur det är. Och hans monolog om hans mörka, hårda barndom fick mig att fnissa lite.
- Ani och Ray åker mest omkring i sin bil och så och pratar om hur att röka e-cigg känns som att suga av en robot och om världen är fucked up eller inte (det är den). Ray droppar även säsongens tagline: »We get the world we deserve.« Minns ni? Mörkt och jävligt är det i True detective och även så i verkligheten.
- Paul kollar på prostituerade pojkar på gatan (mörk hemlighet: homosexuell).
- Sedan hittar Frank en liten mystisk bordell i Hollywood med djurmasker på väggarna och ljudisolerat, så man inte ska höra när stadens rika råma i extas, och Ray åker dit och blir skjuten på typ noll meters håll av en person i korpmask.
Alltså, can’t wait till nästa vecka!
Psst! Om du vill ha det mörkaste som gjordes på 1990-talet: Se om Oz, igen. Och igen. »Oz didn't make you a bitch, you were born one.« Känn på den taglinen.