Robert och Sarah Benson är ett lyckligt gift par som har en bedårande liten dotter och ett barn till på väg. Han är framgångsrik ekonomisk rådgivare och författare, hon har ett eget företag och säljer ekologisk sylt och hemgjorda muffins på mysiga lokala marknader. Men så inträffar en tragisk olycka och gravida Sarah förlorar barnet. Tiden går, paret tycks oförmögna att skaffa fler barn, Robert börjar dricka, äktenskapet får sig en törn. Via en adoptionsförmedling får de dock kontakt med Bridget, en ung gravid kvinna med en trasslig tillvaro som är villig att lämna bort sitt oönskade barn till Bensons vid födseln. Det överlyckliga paret bjuder in kvinnan att bo hos familjen under slutskedet av graviditeten, men det som till en början lät som en ömsesidigt fördelaktig överenskommelse utvecklar sig till något betydligt mer ondskefullt, när Bridget visar sin rätta sida…
Låter det här som upptakten till en lagom slätstruken dramathriller, lite Handen som gungar vaggan med moralkakor om kärnfamiljeliv som dessert? Lite som handlingen i en beige amerikansk »made-for-TV movie«? Det är ingen slump. Filmen A Deadly Adoption, som visas på Kanal 5 ikväll, är producerad av den amerikanska kanalen Lifetime, som under 25 års tid utvecklat en alldeles egen typ av filmberättelser, en kompott som blandar ingredienser från traditionella »kvinnofilmer«, billiga thrillers, melodramer och sedelärande moralhistorier. Uppslagen kommer inte sällan från verklighetens snaskiga tabloidrubriker, de är ofta »inspired by a true story«, men i princip alltid familjevänliga – inga svordomar, minimalt med sex, sparsamt med explicit våld. Filmerna har, om man är snäll, inte skyhöga konstnärliga ambitioner, och har som fenomen skrattats åt – men samtidigt älskats av miljontals tittare – under många år.
Utöver Ferrells perfekta pappakläder och trygga Michael McDonald-skägg – och handlingens inneboende orimlighet – finns det i princip inget alls att dra på smilbanden åt.
Där A Deadly Adoption skiljer sig från övriga Lifetime-produktioner är i valet av huvudrollsinnehavare. Som Sarah och Robert ser vi Kristen Wiig och Will Ferrell, de omåttligt populära komikerna och SNL-veteranerna, som enligt egen uppgift älskar Lifetime och med den här jubileumsfilmen vill »hylla« kanalen genom att förära den med sin närvaro.
Utöver dessa två filmstjärnor är emellertid allt sig likt. Och då menar jag allt – dramat är spikrakt och ärligt berättat, fotot ser ut att vara hämtat från en reklamfilm för Werters, skådespeleriet är helt fritt från sarkasmer eller ironiska blinkningar till tittarna. Utöver Ferrells perfekta pappakläder och trygga Michael McDonald-skägg – och handlingens inneboende orimlighet – finns det i princip inget alls att dra på smilbanden åt. Slutscenen når i sin banala familjelycka en viss absurd nivå, men det är så dags.
Så vad är då A Deadly Adoption? Är det en parodi? Är det en genuin hyllning? Det förblir oklart, trots att det mesta av förhandssnacket kring filmen har gjort gällande att det verkligen är en parodi. Det mesta i utförandet talar nämligen för en hyllning – det är för straight för att vara camp, för trist för att vara komedi – men vad är då vitsen med Wiig och Ferrell? De kan säga vad de vill om sin faiblesse för Lifetime-rullar, deras blotta närvaro tar oss ändå ur dramat och tvingar oss hantera det faktum att här har vi två välrenommerade roliga personer i en genre som är otroligt tacksam att parodiera – nog måste det väl då vara en parodi? Att tittarnas tankar skulle gå i de banorna måste producenterna varit medvetna om.
Om en genreparodi ska bli lyckad måste man tillföra något, inte bara noggrant upprepa det genren gör bäst själv.
Men då följer ju frågan: om det är en parodi, varför ställer Lifetime upp på det? Underminerar inte en hånfull drift kanalens hela väsen? Den har väl självdistans, kan tänkas. Att personerna i huvudrollerna är det enda man som tittare har att hänga upp sin parodikänsla på, utöver en fåfäng förhoppning att man utsatts för en avancerad kvadrupelironisk kupp, då har man inte mycket på fötterna, hur mycket än Adam McKay och andra Funny or Die-folk lurar i kulisserna. Om en genreparodi ska bli lyckad måste man tillföra något, inte bara noggrant upprepa det genren gör bäst själv. Då får man mer ut av att leta upp originalen.
Oavsett vad man anser att ambitionen var med A Deadly Adoption är resultatet hursomhelst en nittio minuter lång snarkfest man måste anstränga sig rejält för att bli engagerad i, alternativt vara stenhård Ferrell- och Wiig-komplettist. Det är som upplagt för förvirring och besvikelse i alla läger. Folk som bänkar sig i soffan för att se Ferrell och Wiig skoja loss kommer att undra varför filmen inte är rolig. Lifetime-fans kommer tycka det är konstigt att två komiker plötsligt spelar huvudrollerna och undra varför kanalen vill göra parodi på sig själv. Och alla vi andra sitter där uttråkade, och ser mest en missad chans att göra något intressant av en populär berättartradition som har massor av stoff att sätta tänderna i.