»Sverige? Där har jag varit.«
TVdags-Martin blundar bredvid Louis CK och la in plattan i besvikelse över den berusade fotografen.
Vi stod utanför Soho Theatre i London en sen augustikväll för några år sedan. Louis CK hade precis uppträtt inför en entusiastisk men ganska liten publik, och stod nu på trottoaren med en öl i handen och svalkade sig. Det här var precis i början av den stora CK-vågen – innan Louie, innan de utsålda kvällarna på stora konsertlokaler, innan den innovativa försäljningen av Live at The Beacon Theater via hans hemsida.
Men Sverige alltså? Ja. Inte Stockholm. Någon annanstans, där de har en filmfestival. Göteborg? Ja! Och så berättade Louis CK om Tomorrow Night. Det var hans första långfilm, gjord 1998 i New York, på svartvit 16 mm, finansierad av lån och donationer från några av hans mer framgångsrika komikerkompisar som Chris Rock och Jon Stewart. En knepig, absurd liten komedi om ett antal udda existenser i storstaden. Den blev klar, den kuskades runt på några filmfestivaler, men fick aldrig distribution och hamnade på hyllan.
Typisk New York-1990-tals-indiekomedi: svartvitt foto, influenser av franska nya vågen och tidig Woody Allen. Men även släktskap med Louie, i hur CK pendlar mellan reflekterande scener och absurd slapstick.
En av filmfestivalerna som Tomorrow Night hamnade på var Göteborgs, och CK blev inbjuden till den anrika tillställningen för att presentera filmen. Han åkte dit, själv, med filmrullarna under armen, hamnade i »en stor pampig biograf med massor av folk som skulle se min film« (möjligen Draken), och kände sig allmänt malplacerad. Vad gjorde han där? Han kunde ju inget, visste ju inget. Han kände sig som en bluff. Men så bestämde han sig för att sluta gnälla, och i stället koppla av; han insåg att det här antagligen var både första och sista gången han skulle få chansen att åka runt med en liten indiefilm och visa den för en artig, internationell festivalpublik. Varför inte bara njuta av stunden? I morgon är den borta. Det där är ett resonemang man känner igen från intervjuer med CK de senaste åren, denna ständiga påminnelse till sig själv om att allt är förgängligt, allt kan försvinna över en natt. Inte ta ut några segrar i förskott, inte förutsätta framgångar – men uppskatta dem när de visar sig.
Tomorrow Night blev kvar på hyllan, i princip osedd och utan distribution, fram till i torsdags, då CK började sälja den via sin hemsida för $5, precis som sina senaste ståuppshower. Med infrastrukturen på plats har det blivit enkelt för CK att kapitalisera på sin produktion utan en massa mellanhänder, och det känns därför logiskt – och roligt – att han även gör Tomorrow Night tillgänglig för en större publik för första gången. Precis som tidigare släpp kan man antingen ladda ner eller strömma Tomorrow Night, och de nerladdade versionerna (antingen låg- eller högupplöst) är DRM-fria. (Om några veckor kommer CK även att upplåta plats på sin hemsida åt en nygjord dokumentär, som också kommer kosta $5, om en nära vän och komiker. Mer om det då.)
Filmen då? Tomorrow Night är en bagatell, men en ganska underhållande sådan. För Louis CK-komplettister är den såklart ett måste. Den känns väldigt mycket som en indiekomedi gjord i New York på 1990-talet: svartvitt foto, tydliga influenser av franska nya vågen och tidig Woody Allen. Det finns definitivt ett släktskap med Louie, i hur CK pendlar mellan stilla, reflekterande scener och absurd slapstick. Humornördar bör också se den, om inte annat så för alla cameos, och så innehåller den också några genuint roliga sekvenser, till exempel de återkommande scenerna med ett par sadistiska postsorterare, spelade av Steve Carell och Robert Smigel. Bara de är värda fem dollar.
Tomorrow Night kan köpas eller streamas direkt från LouisCK.net.