Sara: Tre avsnitt in i HBO-komedin Silicon Valleys andra säsong hade vi ett ystert rundabordssamtal om hur den förtjusande komedipärlan hittat formen på allvar. När säsongsfinalen nu har sänts är det bara att konstatera att toppningen höll ända till slutet. Jag – som efterlyste höjdpunkter à la onaniuträkningssekvensen i första säsongen – älskade till exempel Dinesh och Gilfoyles analytiska för- och nackdelsuppställning angående att berätta för stuntkillen att han skulle dö eller inte. Men det fanns så många fler godbitar! Och allt kulminerade i en ljuvlig final, på samma gång feelgoodtillfredsställande och domedagsbådande inför nästa säsong.
I övrigt var finalavsnittet mitt favoritavsnitt med alla absurda vändningar och slapstickfånerier. Citronplockningen till trots, det finaste var att se den framväxande Pied Piper-sammanhållningen och lojaliteten.
Mattias: Jag gillade verkligen att serien gick upp i antal avsnitt - från sex till tio - det gav ett lugnt flyt i berättandet som jag tycker serien tjänade på. En annan grundläggande sak som serien gjort och som fallit väl ut är att allt liksom flyttats upp en nivå. I första säsongen var Pied Piper-gänget fortfarande bara ett litet gäng nördiga programmerare med en dröm, den här säsongen har de, i takt med att framgångarna vuxit, handskats med besvärliga finansiärer, stämningar och stölder.
Magnus: Kan bara hålla med, det bästa med den här säsongen tycker jag har varit det sävliga – allt är ju relativt – tempot, den balanserade smarta humorn och att man la ner den potentiella kärlekshistorien mellan Richard och Monica. Vem behöver kärlek när man har karaktärer som Russ Hanneman, Big Head eller, för all del, Laurie Bream? Tillbaka till den smarta humorn. Torr, intellektuell KTH-humor med filosofiska inslag. Vissa scener var ju faktiskt helt genialiska. Som Hannemans syn på barnuppfostran à la HAL 9000 från 2001 – är man fullkomligt dum i huvudet som på allvar tycker det är en djävulskt bra idé att ha en slags robot som ger alla tråkiga orders till barnen: »Dags att gå och lägga sig«, »Borsta tänderna«, »Städa rummet« osv –, hur man tillämpar tankeexperimentet »Schrödingers katt« på »kondorens ägg«, men det bästa sparade man till sist: den långa utdragna, på bästa möjliga sätt, episoden med museum-killen som förorsakats när han tänkt undersöka kondorägget. Allt streamas i 4K dessutom. Hur tittarna strömmar till och slutligen det »meme« från Filippinien där smärta och stön ackompanjeras av en hittig gitarrslinga. Jag kan se den scenen hur många gånger som helst. »Somebody must come and help me, can anyone hear me?« Men det här är ju bara ett litet axplock av alla grymt roliga scener. Vilka tyckte ni var bäst?
Mattias: Som så ofta med den här serien gillade jag när den torra nördigheten möter, eller kanske snarare tvingas möta, grabbig doucheighet. Som i avsnittet med energidrycksföretaget eller egentligen alla - helt fantastiska - scener med Russ Hanneman. Det blir något som skaver skönt där.
Sara: TV-nörden i mig gillade att se Dr Quinn-Horace i rollen som den illergalne grannen. Annars var en av de stora behållningarna för mig Erlichs rollutveckling. Han fick lite mer hjärta för mig i slutet av säsongen, fördjupades ur den enfaldig-buffel-fålla han harvat runt i. Kimonopresenten! Det var också rörande att upptäcka Jareds hemliga sovplats och se honom prata tyska i sömnen. I övrigt var finalavsnittet mitt favoritavsnitt med alla absurda vändningar och slapstickfånerier. Citronplockningen till trots, det finaste var att se den framväxande Pied Piper-sammanhållningen och lojaliteten. Bådar gott för fortsättningen.
Magnus: Hoppas verkligen att Erlichs persona tillåts avancera i nästa säsong, det var ju så himla bra när han satte på sig sina handskar och började koda – eller vad han nu gjorde i sista avsnittet. En sympatisk Erlich kändes helt rätt. Även om man så klart vill se den mer otrevliga delen i fortsättningen också. Detsamma gäller ju de andra karaktärerna, som Gilfoyle och Dinesh, hade varit så lätt att addera ännu en dimension till deras rätt endimensionella personligheter, innan man börjar tröttna på dem. Och Monica … vad ska man ta sig till med Monica? Nu är hon bara en slags morsa till Pied Piper, jag hade velat ha mer scener där hon står och smygröker, eller firar med Jian Yang kanske, ha ha.
Det finns ett problem med de väldigt platta kvinnorollerna. Monica har varit med i två hela säsonger, utan att man fått reda på någonting om henne, mer än att hon tjuvröker.
Sara: Jag håller helt med om Monica, skulle gärna se henne mer komplex. Tycker heller inte att Laurie Bream hittat sin plats riktigt. Förhoppningsvis kan det ändras i nästa säsong, man önskar sig ju en bulvan-Monica som jobbar för den sparkade Richard på insidan.
Mattias: Det finns ett problem med de väldigt platta kvinnorollerna. Monica har varit med i två hela säsonger, utan att man fått reda på någonting om henne, mer än att hon tjuvröker. Men nu när så många av de andra karaktärerna utvecklats kanske det blir Monicas tur i nästa säsong? Jag håller med om Erlich och hans utveckling, den är spännande, särskilt när han efter halva säsongen nästan började kännas lite förbrukad, men måste också lyfta fram Jared. Hans välmenande, men otroligt missriktade, »ni är ju tjejer, ni borde bli vänner«-retorik i festavsnittet var otroligt rolig och pricksäker - den tydliggjorde verkligen hur extremt manlig den här världen är och att det inte beror på några machoideal, bara en total ovana i att umgås med människor av annat kön än en själv. Eller, ärligt talat, människor över huvud taget.
Sara: Ja, älskade den scenen! Fin även som metakommentar till mansdominansen i serien. Fördjupning av kvinnorollerna är alltså något vi önskar oss till nästa säsong, annars är vi nöjda som spinnande katter.