»Old. But not obsolete.«
Repliken sägs tre gånger i filmen, som en förment självironisk kommentar till att den rynkige T-800 i Arnold Schwarzeneggers nu 67-åriga skepnad mot alla odds fortfarande knallar runt med bössan i hand. Men faktum är att konceptet med frihetskämpen John Connor, mamma Sarah, kärlekskranke tuffingen Kyle Reese och flitiga tidsresor fram och tillbaka med diverse mördarrobotar för att rädda jorden faktiskt börjar kännas gammalt nu – och Terminator: Genisys sätter effektivt spiken i franchisekistan.
Det är inte Arnolds fel, trots ett gäng ovärdiga comic relief-scener är han oftast den mest livfulla i filmen, särskilt när han spelar mot den eminenta träbocken Jai Courtney (Kyle Reese), vår tids Sam Worthington.
Första halvtimmen är en snygg remake av första Terminator, med mäktigt apokalypsporriga framtidsscener och en förvånansvärt trovärdig CGI-version av den unge Arnold som tuppar sig mot nya punkare i 1980-talets Los Angeles. Sen börjar det barka.
Problemet är att filmen inte vågar tro på sig själv. Första halvtimmen är en snygg remake av första Terminator, med mäktigt apokalypsporriga framtidsscener från motståndsrörelsens fajt med Skynets robotarmé och en förvånansvärt trovärdig CGI-version av den unge Arnold som tuppar sig mot nya punkare i 1980-talets Los Angeles.
I likhet med resten av jordens befolkning låtsas manusförfattarna Laeta Kalogridis (Shutter Island) och Patrick Lussier (Drive Angry) inte om att vare sig trean Rise of the Machines eller Christian Bale-deppet Salvation existerar, vilket är smart. Men sen börjar det barka. För att skohorna Arnold in i handlingen måste Kalogridis & Lussier vara så »kreativa« med tidslinjerna från de första två filmerna att det snabbt blir häpnadsväckande rörigt.
Jag skulle inte kunna spoila handlingen ens om jag ville eftersom jag blev hyfsat bortkollrad och skulle behövt världens minsta penna plus världens största anteckningsblock för att rita upp de ungefär 93 olika tidslinjerna som plötsligt dumpas i ens knä. Skådisarna kämpar lika hårt som publiken för att hänga med i svängarna och filmen drunknar nästan i en ocean av superkrånglig exposition. (Det är synd om oss James Cameron-fans som försöker knyta ihop säcken där vi sitter med svettiga 3D-brillor, och kanske ännu mer synd om eventuella nytillkomna ungdomar som inte sett de första två Terminator och troligen undrar hur de kunde hamna på filmhistoriens mest komplicerade actionrulle.)
Samtidigt vågar filmen som sagt inte riktigt tro på sina egna ska vi säga »pigga« idéer utan klämmer in så mycket repliker, kameravinklar, in-jokes och härmade scener från Terminator och T2 att det blir rena filmquizet. Det är snyggt, men fantasilöst. Lee Byung-hun, härlig sydkoreansk skådis från A Bittersweet Life och I Saw the Devil, är tajt som en ny T-1000 men känslan uteblir när han gör exakt det som Robert Patrick gjorde först i Terminator 2, med samma ljussättning och samma liquid metal-effekter.
Skitsamma då med tidslinjerna, levererar filmen fullgod action? Nja. Det som inte är lånat från de tidigare filmerna känns egendomligt bekant från andra filmer. Den där skolbussen som flippar över, var inte det från The Dark Knight? Den rafflande broscenen, såg vi inte den i Spider-Man? Etc. Plus att det blir samma problematik som i Man of Steel eller valfri Marvel-rulle: det krävs ett rent omänskligt förråd av empati för att orka bry sig om två (i princip osårbara) CGI-gubbar som slår varandra gula och blå medan de mänskliga hjältarna ska hinna trycka på en knapp eller öppna en dörr.
Buhu, så Terminator: Genisys är alltså svindålig? Nja igen, jag skulle nog säga att den är bortom »bra« och »dåligt«. Snarare känns den som det hittills bästa/värsta exemplet på när kugghjulen i remakemaskineriet rasslar så högt att det dränker allt annat. Trots en del fina idéer, som den isande enkelhet med vilken ondingarna lätt säljer in Genisys till de korkat peppade framtidsmänniskorna (hög igenkänningsfaktor), blir det svårt att känna spänning när nya tidslinjer introduceras hejvilt och handlingen stadigt går mot det absurda. Samtidigt som det tvångsmässigt petas in horder av referenser till de första två filmerna. Mest av allt känns Terminator: Genisys meningslös.
Här är en idé till nästa film: i en nära framtid när alla filmer på bio är en reboot skickar mänskligheten tillbaka en mördarrobot till Hollywood i juli 1991, strax efter premiären på Terminator 2, som dödar alla som någonsin kommer få för sig att fortsätta franchiset.
Kom ihåg: »The future is not set, there is no filmklimat but what we make for ourselves.«
Terminator: Genisys har biopremiär idag.