Varje gång jag hör orden »Memento Mori« hör jag Mia Skäringers röst, Mia som frejdiga morsan Tabitha. Hon gillade det uttrycket: »Memento Mori – glöm inte dödden« sa hon med värmländsk dialekt vid något tillfälle och askade i stekpannan med chicken nuggets.
Undrar om någon i Penny Dreadful-gänget kan glömma döden. Tror inte det. Carpe Diem allesammans!
Innehåller spoilers för Penny Dreadful, säsong 2, avsnitt 8, Memento Mori.
Minus direkt för att Van-Chan (prövar flera olika smeknamn för Vanessa Ives och Ethan Chandler och det är nog klatchigast ändå) inte är med alls. De har väl ylle-mys på heden som bäst, det som vi pratade om förra veckan.
Vi börjar med att Lily ligger och har morgonhångelmyz med den döda gubbkroppen. Pink eye-Victor, under tiden, har legat hemma och knarkat. Monstret, kung av stalkers, blir asförbannad, inte över att Victor inte förstår att knark är bajs, utan för att Victor inte har bättre koll på Lily. Mysigt att de ändå kan enas om att 1. Lily inte får bestämma över sig själv, 2. Måste vara ägd av en av dem. »Lily är MIN! MIN! MIN« som Monstret bebisgnälligt gormar.
Monstret som kan starta stödgrupp till Vuxna på stan – Monster på stan – nattvandrar och stalkar Lily som vanligt.
Carpar stalker-promenad.
Dorian har uppenbarligen tröttnat på sin nya leksak, och beter sig som en röv mot Angelique som lämnas ensam i den kusliga orgiesalen. Men vad är det? En vindpust skvallrar om ett lönnrum (eh … en vindpust från ett rum utan fönster? Nåväl! Vilka är vi som petar i naturvetenskapliga fakta här).
Mr Lyle hänger i Evelyns kraniepyntade gästrum och i en otroligt äcklig scen våldskysser hon den stackars lille snälle gay:e Lyle som förståerligt nog ser illamående ut. Hon uppskattar det inte heller och avfärdar det hela med att yttra ord som varje man vill höra: »det smakade fet liten man«. Stackars Lyle som är så snäll! Och bra på att tolka skrift också.
Vad är det för munk som tecknar ner historier så orimligt klurigt?
Det är nämligen dags för möte nummer 8587529857293875 i ordningen där man ses och tolkar av demon-artefakter. Tröttnat på detta nu. Vad är det för munk som tecknar ner historier så orimligt klurigt? Men nu har de äntligen kommit fram till det slutgiltiga svaret: den störtade ängeln klövs itu och blev två bröder. En som dricker blod på jorden och en som äter själar under jorden. Vilken diet som är bäst framgår inte men osams är bröderna och de vill båda ha »the mother of all evil« som då är Vanessa? Oklart varför. Eller vad hon exakt ska göra.
Men bloddrickaren är så klart mästarvampyren från säsong 1 (Dracula?) och Penny försöker knyta ihop hela säcken genom att säga att kidnappa Mina var ett sätt att fånga Vanessa. Inte en genväg direkt. Tttk, de där onda alltså, jämt för kluriga för sitt eget bästa.
Sembene = dagens Gull! Lägger filt på Victor.
Sir Malcolm hinner precis klämma ur sig det vi tittare vetat i åtta avsnitt, att det där »hound of God« ska översättas som »wolf of God« innan hans ögon blir svarta, han vräker undan ett bord och säger med dryg röst att alla de andra »är barn«. Uh-oh. Det är så klart Evelyn som förtrollat honom genom att i i dockkammaren gegga med barnhjärtat i Malcolmdockans bröst samtidigt som hon väser ur sig en massa Verbis Diablo, möjligen kan man alltså översätta hennes gibberish med »vräk undan bordet!«.
Carpar insydda bebishjärtan.
Sembene kan inte bara göra en sjukt god smörkrämstårta utan har någon annan magi han med – han slänger in Malcolm i ett ohygieniskt ostädat rum och ropar med befallande röst »KNOW. WHO. YOU. ARE.«
Carpar Titta-på-Sir Malcolm-som-dansar-med-spöken.
Den Malcolm tror att han är visar sig vara deltagare i någon form av hjärtlig spökbal, där fru och barn, visserligen dammigt spökgrå-vita, med vid gott mod, valsar runt och skämtar. Det här minnet (?) räcker i alla fall till att han ska lyckas göra sig fri ur Evelyns förtrollning. Lite väl lätt. Det tycker även Evelyns dotter Hecate som kaxar sig mot den besegrade morsan och ålders-shamar henne.
Så här långt är avsnittet lite tråkigt. Jag sitter och längtar efter Van-Chan och vill helst av allt bara se mer av gullegull i ylle på hed. Men då smattrar det till!!
Så här långt är avsnittet lite tråkigt. Jag sitter och längtar efter Van-Chan och vill helst av allt bara se mer av gullegull i ylle på hed. Men då smattrar det till!! Lily återvänder hem och OMFG ingen säger efter den scenen ett ont ord om Billie Piper, ok? Det börjar läskigt med att Monstret verkar vilja våldta/röva bort henne. Han köper inte hennes »oj, jösses, jag är så ny här i stan!«, men då byter hon tonfall och börjar håna honom rejält:
»Do I hurt you? You pathetic creature. How could you imagine that I could care for you? Does that face belong along side this?«
Monstret som ser ärrigare ut än någonsin har så klart inget kvickt svar på detta.
»Should we wander the pastures and recite your fucking poetry to the fucking cows?«
»Doesn’t the world smile upon us? Don’t we make a beautiful couple? Thee and me. Should we wander the pastures and recite your fucking poetry to the fucking cows?«
As if!!!
Ja, ursäkta att jag citerar så mycket nu, men det är så härligt att höra henne sätta honom på plats! Hon går från hånfull till att leverera ett så jävla coolt feministiskt kamptal att jag bara ryser!
»We flatter our men with our pain. We bow before them. We make ourselves dolls for their amusement. We lose our dignity in corsets and high shoes and gossip, and the slavery of marriage.«
Så jäkla chef!
Sedan läbbiga hågkomster av sexuellt förnedring och våldtäkt, ett minne från Bronas liv så klart.
Och så en fantastisk slutkläm: »Never again, will I kneel, before any man!«
Go Lily!!!
Här carpade Penny-teamet en spexig spegeleffekt!
Sedan byter hon tonfall igen och gullar med Monstret, en massa »vi döda ska härska över jorden«-snack och det slutar med hångel och planer på att döda Victor.
Vill hellre ha Lily som en hämnande ängel som straffar vidriga viktorianska kvinnoutnyttjande äckelpottor.
Hm. Vill hellre ha Lily som en hämnande ängel som straffar vidriga viktorianska kvinnoutnyttjande äckelpottor. I vilket fall, se upp Victor!
Samtidigt kommer Dorian hem. Han hittar Angelique framför porträttet. Dorian berättar allt och som man ju gör när ens pojkvän berättar att han inte åldras utan alla hans synder istället syns på ett magiskt porträtt, så accepterar man det och tar emot ett glas champagne. Spetsat med gift. Fy fan Dorian! Men ska vi … ska vi äntligen få se porträttet? Ja det får vi! Det föreställer…en skorvig Gollum/crustpunkare. Hej antiklimax:
Definition av crustpunkare: »vill se ut som fnasig uteliggare«
Inte ens CGI:n som får Dorian-crustpunkaren att stirra till gjorde det här läskigt. Vad har vi sagt om att bara antyda, aldrig visa det som är otäckt?! Hej då, Dorian. Nu behöver vi väl aldrig mer se dig igen. (För den som vill läsa mer om hur fiktiva transgender-karaktärer så ofta slutar som offer, läs här.)
Frågetecken hopar sig här, hade de noll eftersnack efter hela svartögon-bordvräk-tala med djävelröst-incidenten?
Sir Malcolm, som ingen har någon som helst koll på, ger då sig av ensam till Evelyn. Frågetecken hopar sig här, hade de noll eftersnack efter hela svartögon-bordvräk-tala med djävelröst-incidenten? Väl hos exet har de ett snack och hon kanske bluffar, vem vet, men hon föreslår att de ska fortsätta kila stadigt.
Han avböjer på ett grovt sätt men säger att han ändå gör det om Vanessa får vara ifred. Det är en deal breaker. Han lämnas ensam med en liten skorpion och tre kistor, fru plus två barn. Långt från att vara glada (om än gråvita) familjemedlemmar som i hans senaste balsals-hallis, är de nu illvilliga zombies. Eller? Hjärnspöken?! Och där lämnas vi, efter the mother of all cliffhangers!
Fråga 1: Hur fattade sir Malcolm att det var Evelyn som låg bakom hans besvärjelse?
Fråga 2: Visst fick Lilly tillbaka Bronas dialekt under Lilys mäktiga tal om män som utnyttjar kvinnor?
Betyg: Andra halvan av avsnittet var fab, men saknade Van-Chan. Det får 3,5 Feministiska kamptal hållna av återuppväckta lik av 5 möjliga!