Som en del av Kunskapskanalens serie idrottsdokumentärer visades förra helgen Tour du Faso, om ett av Afrikas största cykellopp. Jämför man den helt snabbt med några andra cykeldokumentärer ger den inte samma inblick i extrema tävlingspsyken som Hell on Wheels. Den försätter en inte heller i någon form av hypnotiserat tillstånd som Jørgen Leths En vårdag i helvetet, och fångar inte lika mästerligt som Louis Malles kortdokumentär Vive le Tour! detaljerna i och runt en tävling. I Tour du Faso ligger fokus på kulturkrockarna mellan främst Tysklands och Burkina Fasos lag, och den betydligt enklare standarden på till exempel reklamjippo-runtomkringet. Eller som det heter både på filmens hemsida och i Kunskapskanalens presentationstext »en sammandrabbning mellan europeisk perfektionism och afrikansk verklighet«. Facepalm. Men ja, kulturkrockar blir det.
Det tyska laget blir skärrat redan vid ankomsten till Burkina Faso, när deras cykelväskor slängs hyfsat omilt bak på en pickup. Man får fortsatt en hel del surmulen tysk och tyskt muttrande för licenspengarna, bland annat om osportsligt beteende, om hur de afrikanska lagen bryter mot oskrivna stilregler och är »jättestarka« men »otaktiska« och »oorganiserade«. »Det här är Afrika«, är standardrepliken – följt av en axelryckning – när man vill förklara att precis allt kan hända.
Tävlingsinriktade, taktiska, tyska materialsportare ställs mot naiv och otaktisk cykelglädje på dåliga cyklar.
De europeiska tävlar mot fattigare lag, mot cyklister som ofta har 25, 30 år gamla och flera kilo tyngre cyklar. Det borde förstås borga för 52 minuter underdog- och mot-alla-odds-guld. »Hellre döden än skammen«, säger någon i Burkina Fasos team. De ska vinna. Mirakulöst lyckas man i filmen sjabbla bort det mesta av det gratisupplägget. (Vad gäller afrikansk-cykling-mot-precis-exakt-alla-odds-temat står Team Rwanda-dokumentären Rising from Ashes högt upp på min att se-lista.)
Annars är Tour du Faso som filmer om cykling oftast är mest, och innehåller närbilder på svettiga, trötta och sammanbitna ansikten och pedaler och fötter som går som pistonger, män som häller vatten över sig, ljudet av spinnande hjul, arkivbilder från tidigare tävlingar, landskapen utmed vägarna, folksamlingarna i vägkanten, avfilmade tv-apparater där tävlingarna sänds. Eftersom det är filmat i Afrika, också de obligatoriska bilderna på en klunga barn som sträcker sig mot kameran och storögt tittar in i den.
Ni hör, filmen är på intet sätt omissbar. Men det faktum att cykling är en så löjligt vit sport – en av de absolut vitaste - gör den ändå väldigt intressant. Den förste svarte mannen att tävla i Tour de France någonsin var guadeloupiske Yohann Gène, år 2011. 2011! (Se det omstormade klippet när veterankommentatorn Phil Liggett inte riktigt visste vilka ord han skulle använda när Yohann Gène dök upp i bild.) Ingen svart afrikan har ännu deltagit i Tour de France, men i flera år nu har många pratat och skrivit om att afrikanska cyklister inom en inte allt för fjärran framtid kommer att dominera cykelsporten på samma sätt som afrikanska idrottare gör inom långdistanslöpningen.
Obehagligt många av dessa spekulationer, artiklar och texter bygger på idéer om att svarta män från Afrika har ideala »genetiska förutsättningar« för att lyckas inom sporten, och/eller på romantiska idéer om att cykelsporten skulle bli renare om fler afrikaner skulle ta sig in i de stora europeiska tävlingarna – de är ju så naturligt starka, uthålliga och smärttåliga att de helt enkelt inte behöver dopa sig… Om de afrikanska lagen tog sig högre upp i rankningen skulle sporten inte heller handla lika mycket om pengar och inte vara lika mycket av en materialsport: cyklingen skulle handla om cykling igen, menar många. I alla fall det senare finns med på ett ganska stort hörn i Tour du Faso. Tävlingsinriktade, taktiska, tyska materialsportare ställs mot naiv och otaktisk cykelglädje på dåliga cyklar. Ja, det väl bara det där med den “europeiska perfektionismen” som står mellan de afrikanska lagen och världsherravälde, gissar jag.