Sedan januari 2013 har twitterkontot Florida Man plockat hundratals komiska poänger på den populära föreställningen att USA:s mest excentriska, bisarra lagöverträdelser tycks begås i Florida. Namnet på kontot är hämtat från ett vanligt förekommande uttryck i nyhets- och polisrapporteringen från landets sydöstligaste stat, och »Florida Man« blir ett uppsamlingsbegrepp för alla tänkbara och otänkbara knasbollsscenarier, typ »Florida Man Seen Riding Around Town with Iguanas Duct-Taped to Bicycle« eller »Florida Man Thrown Into Garbage Truck After Falling Asleep in Dumpster«.
Florida verkar helt enkelt krylla av galenpannor som ägnar sig åt märkliga aktiviteter, ofta med illegala förtecken (»Florida Man Arrested for Directing Traffic While Also Urinating«). Att det bakom de osannolika rubrikerna ofta döljer sig mental ohälsa, missbruk och social misär är ingen högoddsare. Det är meth, alligatorer, alkoholism, fuktig värme och solbrända desperados i en salig blandning.
Florida Man är som en studie i maskulinitet – en skildring av arga, glada, aggressiva, passiva, fulla, nyktra män. Vi får ta del av krossade drömmar, naiva fantasier och bittra visdomsord.
Att Sean Dunnes kortdokumentär Florida Man, som finns att se i sin helhet på Vimeo, delar titel med twitterkontot är antagligen ingen slump, men om man skådar bortom denna något spekulativa koppling får man se en film som är betydligt mer mänsklig och kontemplativ än dess namne. Dunne ger sig ut på Floridas gator, ofta på natten, stöter på udda existenser – utanför en spritbutik, på gathörnet, vid en tvättomat – och ger dem strålkastarljuset, ger dem utrymme att berätta om sina liv, sina historier, utan att blanda sig i särskilt mycket alls.
Florida Man är som en studie i maskulinitet – en skildring av arga, glada, aggressiva, passiva, fulla, nyktra män. Vi får ta del av krossade drömmar, naiva fantasier och bittra visdomsord. Och även om det inte är så många trevliga sidor som visas upp – några av männen är genuint obehagliga, som den äldre mannen som deklarerar att han älskar att slåss och man riktigt ser hur det lyser i hans ögon när han säger det – så finns Dunne bara där, utan att döma, bara tyst registrerande. Han ställer knappt några frågor, utan låter sina intervjuobjekt prata på. Ibland leder det till säregna ögonblick, men ibland tar männen Dunnes utsträckta rep och hänger sig själva.
Fotot är närgånget och riktigt vackert, disigt och soldränkt om dagen, beckmörkt och skumt på natten. Som berättare påminner Dunne om empatiker som Errol Morris, här finns ingen ironisk distansering eller positionering, bara ett intresse för dessa män och deras liv. Morris klassiska Vernon, Florida (1981) är en självklar referenspunkt för Florida Man. Och sämre jämförelser finns det ju.