»JAAAAA!«
Vrålet hördes genom väggen när festivalgeneralerna Stig och Thom febrigt rev åt sig papperet som sakta knagglade ut genom faxen. »We are happy to confirm that Christopher Lee will be most pleased to attend the festival…« Det var den stekheta VM-sommaren 1994, jag satt som ung och osnuten fraktansvarig i ett svettigt källarkontor i Umeå, och det vi fantiserat om i ett år men inte vågat tro på var plötsligt verklighet: Christopher Lee skulle komma till Umeå Filmfestival. Till Umeå! Det var helt overkligt.
Lee var förstås en legendar redan då men hans karriär var på sparlåga, han hade ännu inte nått den sista, mäktiga fasen när han blev både Count Dooku och Saruman för en ny generation nördar. Vi hade bjudit in honom med anledning av A Feast at Midnight, en charmig bagatell till familjekomedi där han spelade en fruktad latinlärare med smeknamnet »Raptor« (en av flera Jurassic Park-referenser). För regin stod Justin Hardy, son till Robert Hardy som regisserat Lee i en av hans bästa roller, kultledaren Lord Summerisle i skräckklassikern The Wicker Man. Vi visade den också, plus Mannen med den gyllene pistolen, Lees inhopp som Francisco Scaramanga, Bondskurken med tre bröstvårtor.
Vi satt i festivalpuben och drack öl medan han drog anekdoter ur sin långa karriär. Eller rättare: vi drack öl, han drack Norrlands Akvavit, aldrig något annat, medan vi bytte av varandra med att sitta beundrande och bara lyssna på hans vackra, mörka röst.
Lee introducerade filmerna, stannade och småpratade med publiken efteråt, och hälsade på oss funktionärer. I strikt regi från sin bestämda fru Birgit som höll honom i fast grepp. Lång och ståtlig, och iklädd den härliga kombinationen tweedkavaj och rosa polo, gled han runt och var hur trevlig som helst mot oss andäktiga festivalslavar. Vi satt i festivalpuben Freja och drack öl medan han drog anekdoter ur sin långa karriär. Eller rättare: vi drack öl, han drack Norrlands Akvavit, aldrig något annat, medan vi bytte av varandra med att sitta beundrande och bara lyssna på hans vackra, mörka röst.
Janne Widmark, filmisk mångsysslare som senast jobbade med storyboard på Kung Fury, var också med under festivalen:
»Jag skulle få intervjua Christopher Lee för vår skoltidning. Som den duktiga mediestudent jag var så gjorde jag grundlig research genom att slå upp hans namn i Cinemania, ett filmuppslagsverk jag hade på en CD-rom. (Detta var innan imdb, kids.) På den stod det att han hade dött nån gång på 80-talet. Så då hade jag iallafall nåt att öppna intervjun med. ›Do you know that you are dead?‹ och visa en utskrift. Han skrattade det mäktigaste skratt jag nånsin hört i mitt liv och jag minns det än idag. Cool gubbe. Minns inget annat från intervjun. Bara det skrattet.«
Det är stort att han tog sig tid för att vara med i en skoltidning. En sann gentleman, vänlig och rolig, och om han nånsin kände att han slummade visade han det inte ett ögonblick utåt. Christopher Lee gick bort i söndags, 93 år gammal. Tjugo år efteråt den där festivalveckan känns det fortfarande overkligt att det faktiskt hände. Att han kom till Umeå!
Så sjukt mäktigt.