![](http://tvdags.se/blog/wp-content/uploads/2015/06/1401x788-oitnb_cas_002_h-1356x762.jpg)
Det känns som att tredje säsongen av Orange is the New Black späder ut ångesten med mer humor än tidigare. Det har inte varit bara mörker tidigare, men nu är det mer knas och lättsamhet. Kanske är det för att vi nu lärt känna både fängelset och figurerna så pass att det finns mer utrymme för skämt utan att det förtar helheten. Men skämten är mer skämtiga, på något sätt. Det börjar nästan ta sig över i fängelse-sitcom lite då och då. Mer vardag mellan dramatiken.
Säsongspremiärens Mors dag-firande och mödrafokus lyckas balansera på känslosåsens kant och få plats med både smärta och lite dråpligheter.
Det är också mer verklighet och realism – saker får konsekvenser på ett sätt som känns rimligare än innan, både positiva och negativa. Skämten balanseras med att de lyckliga sluten verkar färre och färre och trådar knyts upp lite som att »okej, det där var fånigt, vi tar ner det på marken«. Tunnlar fylls igen, gömt knark avslöjas fortare, saker skiter sig, fängelset kanske måste stängas, kanske inte.
Säsongspremiärens Mors dag-firande och mödrafokus lyckas balansera på känslosåsens kant och få plats med både smärta och lite dråpligheter. Det blir väldigt konkret hur förflyttade kvinnorna är från sina liv när det blir lite extra påminnelse om att deras barn växer upp utan dem.
Piper fortsätter att vara minst intressant, men vi slipper numera Larry och då är det lättare att acceptera hennes närvaro. Jag förstår inte riktigt det här »du gjorde nåt vidrigt mot mig men hatet är lite hett« men visst, varsågoda.
Jobbigast att se är förstås Daya och Bennett, men det är ju inte som att det var realistiskt att det skulle bli särskilt bra där. Eller så hämtar de upp det och allt löser sig.
Orange is the new Black, säsong 3, har premiär på Netflix i dag.