Inledningen sätter tonen för säsong tre av Hannibal: en svart motorcykel rusar snabbt genom natten, på regnvåta gator som enbart tycks reflektera gult och svart – scenen påminner om motorcykelscenerna med Scarlett Johansson från Jonathan Glazers Under the Skin – samtidigt improviserar ett skränigt jazzband loss i bakgrunden. När motorcykeln slutligen stannar upp är det så klart allas vår kannibal som kliver av. Det skrikiga soundtracket känns nästan ironiskt.
I en flashback äter Hannibal middag med Dr. Abel Gideon. På menyn står Gideons ena ben, som det är tänkt att de ska äta tillsammans! Hur vidrigt är inte det?
Hannibal framträder lugnare än någonsin, och snyggare. Europa verkar göra honom gott. Eller Florens rättare sagt, eller en liten exklusiv del av Florens ännu rättare sagt, här värker lyxen i ögonen som väldigt sött godis värker i tänderna. Det är storslaget, vackert men ändå kallt. Han kommer till sin rätt här Hannibal, bland akademiker och pompösa professorer, smälter in som en i mängden. Men för att verkligen bli en del av det övre skiktet måste han ha en identitet, den olycksalige bär namnet Dr. Fell och blir själv den sista måltiden i sitt eget liv, efter att Hannibal hälsat honom god natt med ett sardoniskt »bon soir.« Förresten en smått underfundig scen, djävulsk och komisk på samma gång. Tre gånger »bon soir« inom loppet av ett par minuter hade lätt kunnat bli dåligt, men här ler man istället.
Sedan en flashback till när Hannibal äter middag med Dr. Abel Gideon (Eddie Izzard), imitatören, härmapan som försökte ta på sig Hannibals mord och bli erkänd som »The Chesapeake Ripper«. Här blir det plötsligt groteskt så det heter duga, på menyn står nämligen Gideons ena ben, som det är tänkt att de ska äta tillsammans! Hur vidrigt är inte det? Inte speciellt faktiskt, vilket alltid har varit en av Hannibals stora styrkor: de vackra groteskerierna. Stil och finess, vad som till en början kanske påminde lite väl mycket om CSI har nu utvecklats fullt ut till en dödens lovsång, en blodig detaljrik fresk där man nästan aldrig tänker tanken »utstuderat våld« utan bara njuter av de vackra kompositionerna.
Men okej då, undantag finns. I en scen visar Hannibal Gideon sin snigelodling, sniglarna frossar på Gideons avsågade arm för att smaka bättre efter tillagning. Det kryper lite i kroppen när man ser det här, spekulativt visst, men samtidigt en finfin gestaltning av kretsloppet. Om man har stark mage det vill säga.
Det sköna våldet är så klart genomgående, inte bara som faktiska händelser, utan mer som ett rött filter över hela det första avsnittet. Blod som droppar i slow motion, blod som stänker och blod som duschas ut över åskådaren, det är magnetiskt! Man nästan känner smaken av järn i munnen när Hannibal och hans ex-terapeut Bedelia långsamt spatserar runt i deras dekadenta lägenhet. »I’ve hardly killed anybody during our residence«, säger Hannibal och blir plötsligt mer intressant än vad han någonsin varit tidigare. Som tittare kommer man honom närmare när han vågar blotta sitt mordiska inre. Motsägelsefullt nog känns han mer mänsklig. Men det är säkert bara en fas, snart är han nog tillbaka med ännu en snigelodling, eller flera. Hur som helst är det en väldigt bra säsongspremiär vi bjuds på. Isande, vackert och bubblande blodigt. Som om Satan gett sig in i tv-branschen.
Hannibal, säsong 3, började 4 juni på NBC. Kanal 9 visar säsong 3 med start söndag 12 juli kl 22.