Magnus: Med risk för att få gå på den berömda plankan, eller rentav få den i huvudet, måste jag säga att jag hade förväntat mig mer naket av Black Sails, efter att ha läst Anna-Karins lustfyllda sågning. Det var lite för påklätt. Jag blev besviken. Inte för att jag på något sätt kräver idel blottat kön till min mörka rom i plastmugg. Men jag hade förberett mig på tiotusen »glada horor« och en jobbigt monoton könsobalans. Och så hade det i och för sig kanske blivit om det inte vore för Clara Paget som Jack Sparrows kvinnliga motsvarighet Anne Bonny. Fullt påklädd dessutom.
Har man någonsin sett blåare hav? Rödare blod? Ådrigare armar, yppigare barmar, skarpare ljusgröna piratögon? Alla dessa linser gör att man får för sig att piraterna i Bahamas led av en sällsynt inavelssjukdom.
Hynek: Jag är härdad och har slutat tro att tv-serier ska kunna chockera mig med nakenhet. Men halvvägs genom piloten skakade jag häpet på huvudet åt denna besatthet vid kvinnokroppen. »Blackbeard«-scenen var ju buskishumor i ordets rätta bemärkelse. Men roligast hade jag ändå åt att den långa lesbiska sexscenen med råge klarade det berömda Bechdeltestet. De två namngivna kvinnorna – centralgestalter i serien – får mellan kyssar, smek och en kamera som inte kan lämna vårtgårdarna ifred, in en konversation om annat än en man på cirka en minut och tjugo sekunder. Applåder och ett nästan övertydligt svar till en debattext några svenska akademiker skrev i The Guardian i höstas där de ifrågasatte exakt detta.
Avsnitt två inleds med ännu en lång scen dem emellan, där samtalet (återigen) känns som ren rappakalja (ett av seriens signum, jag återkommer nog till det snart) och enbart en ursäkt för att visa naket. Det är inte helt olikt hur en sämre Harlequin-novell byggs upp: bitar av för dramats utveckling viktig information slängs in i beskrivningen av sängkammaräventyren.
Och vänta du bara, Magnus. Sedan blir det faktiskt, om inte tiotusen så i alla fall hundratalet mer eller mindre glada prostituerade. Rent dramaturgiskt lossnar det dock litet en bit in i andra avsnittet, och känslan av att kvinnorna är sina egna karaktärer – inte bara Anne Bonnys blick-under-hatt-brättet-mördare – blir större. Lik förbaskat känns det hela mest som ett tramsigt sandlådeäventyr så här långt.
Magnus: Ja, nu har det verkligen lossat på prostitutionsskruvarna, majoriteten av dem är dock fortfarande glada och det är ju skönt. Visst är det en unken och solkig serie på många sätt, vilket förvisso kan vara en kvalitet, men här är allt bara för snyggt. Att Michael Bay haft ett finger med i spelet kan väl inte ha undgått någon, vi snackar en yta bortom det CGI-polerade (var är vårtorna, jag vill ha fler vårtor, variga sår och knull, som osar skörbjugg), chocken av att det är Neil Marshall som regisserat den inledande episoden har inte lagt sig ännu.
Med detta sagt tyckte jag att det inledande »sjöslaget« var spännande, persongalleriet lovar kanske mer än vad det orkar hålla men kapten Flint är ju skitbra och Zach McGowan som elake Vane kommer nog fortsätta vara just… elak.
Hynek: Det är svårt att tvista om. Har man någonsin sett blåare hav? Rödare blod? Ådrigare armar och yppiga barmar? Eller skarpare ljusgröna piratögon? Jag menar, alla dessa linser gör att man får för sig att piraterna i Bahamas led av en sällsynt inavelssjukdom.
Det dyker upp några mindre glamorösa människokroppar så småningom, men till en början är även en svärdfajt en svårt sanitär affär. Trist. Men även jag hoppas på fler sjöslag, eftersom det förmodligen är det enda sättet att slippa de fyrkantiga karaktärerna.
Och Flint, skitbra? Möjligen är hans ständigt buttra uppsyn en bra kontrast mot resten av personaget. Seriens trolige huvudperson, bildsköne John Silver, spelad av Luke Arnold, har tre ansiktslägen: spärra upp ögonen i förvåning, knyckla ihop pannan lätt för tankeverksamhet och att se milt road ut när han har en kniv mot halsen och ska rädda sig ur knipa.
Jag undrar för övrigt hur det fungerar för honom att tillbringa en stor del av piratarbetsdagen med att få till wetlook-lockarna à la Michael Jackson kring Bad.
Magnus: Dialogen, jo den är ett stort problem. Antingen är den enbart där för att dumförklara både karaktärer som tittare (de lesbiska scener du nämner ovan är ju ett bra exempel på detta, eller så fort det egentligen vankas naket så blir det frodigt på gränsen till lantbrukarerotiskt; buskis) eller så är den överkomplicerad på ett rätt träigt sätt. Ärligt talat så föredrar jag det tidigare, om jag måste välja det vill säga. Black Sails är inte en smart serie, bäst hade varit om de låtit värjorna tala i stället. Men återigen så förhåller jag mig tvetydigt till det plumpa i både nakenhet och dialog. Jag kan helt enkelt inte tycka illa om det, dumheten underhåller något enormt. Och förresten, John Silver, wetlook? Jag förstår inte, var det inte så han såg ut?
Status efter de första två avsnitten: Imponerad, nja, mer lågmält exalterad och sugen på vart det där utrivna loggboksbladet kommer föra dem, förhoppningsvis till någon avsides ö där invånarna, män som kvinnor, har lortigt fulsex med varandra indränkta i hembränd sprit och halvt stelnade kroppsvätskor. Så tolkar jag Black Sails, som en fantasins passionerade praktikantkittlare. Ibland träffar den rätt och då älskar man den för vad den är eller hade kunnat vara. Ofta slinter fjädern, men vad fan, jag förlåter mer än gärna en piratpraktikant, det finns inte så många kvar av dem.
Hynek: Du är snäll, du, Magnus. Jag ser ett haveri, eller åtminstone en serie som inte är värdig en betalkanal med klass. Till att börja med är avsnitten är för långa; 50 minuter känns som en långfilm. Måhända är det en sjukdom nu i början när man försökt trycka in så mycket det bara går. Intrigtrådarna, ränkerna och de möjliga Viktiga Personerna är det är fler av än (kvinnliga) bröstvårtor. Och det pratas, pratas, pratas. Det är Aaron Sorkin fast med den där inavelssjukdomen som gjort att de inte kan walk-and-talk. (Rätt många personer verkar för övrigt så imbecilla att uppgiften skulle vara omöjlig; att bli avrunkad och utstöta halva meningar är så långt simultankapaciteten sträcker sig i de flesta fall.) Efter ett tag skrev jag ner namn och händelser eftersom Black Sails gör missen att introducera flera uppenbart mycket viktiga saker enbart i dialogen. Att man efter två avsnitt fortfarande inte har ett hum om vissa personer är en svår miss. Jag förstår att man vill bygga upp någon slags förväntan inför den store pirathövdingen (krogvärdinnans pappa om jag fattar saken rätt?). Men när så mycket annat ska hållas i minnet samtidigt som serien ska lyfta från marken, känns den ballongen sönderpyst redan efter 100 minuter.
Och den önskan du uttrycker innebär egentligen inget annat än att Black Sails skulle utvecklas till en blandning av Cannibal Holocaust och en porrversion av Pirates of the Caribbean. Det finns andra kanaler för sådant och behandlingsmetoder för att sluta.
Sist men inte minst: bara för att serien har våldet, sexet och den dramaturgiska förvirringen från Game of Thrones som ledstjärna, så betyder inte det att man också måste knåpa ihop musik och vinjetter som påminner om HBO:s rollspelspekoral.
Magnus: Satan i gatan! »En blandning av Cannibal Holocaust och en porrversion av Pirates of the Caribbean.« Hade jag läst det det där i går kväll hade jag drömt multipla lucida drömmar om just en sådan version hela natten! Nu blev det i stället dagdrömmeri med kaffe, kaka och en timmes piratsurf på Wikipediavågen. Rekommenderas! Annars, visst, Black Sails är Game of Thrones med pirater och mustiga (i ordets absolut värsta bemärkelse) scenerier. Men, bortom denna maskeradromantiska gladporriga fasad ser jag potential. I och med att avsnitt två avrundats har man lagt en storymässigt rätt stabil grund som borgar för ett luffarschacksdrama som säkert kommer tilltala många, inte bara snuskofiler (obotliga skall tilläggas) som mig.