Största dokumentär-snackisen i vår har helt klart varit Going Clear and the prison of Belief – ett långt grävande reportage om scientologin.
Vi bestämde oss för att ta ett ordentligt snack om dokumentären och dess följder – från outandet av John Travolta, till sektens nya smutskastningsfilmer om de medverkande.
Ida: Mina kunskaper om scientologin har inskränkt sig till ungefär:
- Knäppskallar
- Man ska typ hitta »sin inre alien«
- Men jag gillar Tom Cruise ändå!
Men efter att ha sett HBO-dokumentären Going Clear måste jag säga att jag är chockad! Och inte minst har dessvärre min kärlek till Tom Cruise fått sig en allvarlig törn – säger bara guldmedalj stor som en tallrik…
Nej men skämt åsido - jag trodde aldrig att det var en sådan maffialiknande kyrka. Förfärligt, alltsammans. Det finns mycket att säga om dem uppenbarligen, men inte nog än! Martin – scientologin, är det en kyrka du kan tänka dig att tillhöra?
Martin: Ida, du verkar lite uppjagad, kan du inte följa med mig här så får du göra ett gratis stresstest? Så kan du få med dig lite matnyttig litteratur om hur du egentligen är en urgammal alien. Vad har du att förlora?
Men alltså, nej, jag skulle aldrig i livet vilja ha något att göra med scientologi, och jag vägrar även att ens kalla denna organisation en kyrka – det är en pengahungrig lömsk sekt, en hjärntvättande hittepårörelse med gravt osympatiska metoder för att rekrytera och hålla fast sina medlemmar, och oerhört obehagliga sätt att hämnas och trakassera folk som lämnar eller kritiserar dem.
Jag har läst och sett en hel del om scientologin under åren, och blev därför kanske inte lika chockad av Going Clear som du, men vad som är bra med Alex Gibneys film är att den samlar så mycket stoff, pratar med så många viktiga personer, och presenterar allt på ett väldigt tydligt och lättillgängligt sätt. Från den allra första början – L. Ron Hubbards knasiga science fiction, det blinda hatet mot psykiatrin – till dagens inflytelserika megaorganisation, som förvisso tappar medlemmar men som sitter på enorma finansiella tillgångar, bland annat genom massor av fastigheter runtom i världen.
Dokumentären är ju ganska traditionell, mycket talking heads och pedagogisk grafik. Den har mycket att säga och är två timmar lång. Tyckte du den var intressant hela vägen? Det var mycket fakta att hinna med.
Ida: Jag satt som på nålar! Det handlar om gigantiska summor pengar, Hollywood-kändisar och deppiga utomjordingar i vulkaner – hur spännande är det inte?!
Det var ju rätt mycket snack om att dokumentären outade John Travolta. Travolta och Cruise har ju båda haft gay-rykten i många herrans år. Outandet skedde ju men lite diskret – de diskuterade ju hur folk inte vågade tala ut om sekten eller lämna den efter att scientologerna satt på så oerhört mycket information och bekännelser från medlemmarna (en oerhört viktig del av scientologin är något som kallas »auditing«, en blandning av freudiansk samtalsterapi, lögndetektor och mängder av mumbojumbo där »the auditor« oavbrutet antecknar vad medlemmen säger).
Direkt efter att de sagt att »scientologerna sitter på många bekännelser« så klippte de in – tjoff – en skvallertidningsframsida där det står typ »John Travolta har en manlig älskare«. Hmm. Jag vet inte om jag tycker det var så schysst. Eller får han skylla sig själv?
Vad tyckte du annars om trovärdigheten hos de avhoppade? Jag blev väldigt imponerad av frispråkigheten, vi snackar ju om några av de allra högst uppsatta. Jag blir bara lite tveksam av de som pratade mycket om just kändisarna – »ja, jag ringde ju då min gode vän John« eller »Jag och Tom pratade i telefon och han sa till mig…«.
Känner inte så värst mycket sympati för honom. Inte efter Battlefield: Earth.
Martin: Det låter onekligen som att Travolta är mer fast i sektens klor än Cruise är – huruvida det har att göra med att scientologerna sitter inne på hans allra hemligaste hemligheter är väl svårt att avgöra. Men det här med gayrykten har väl Travolta fått hantera sedan forever, så dokumentären kan inte sägas ha outat honom. Känner inte så värst mycket sympati för honom. Inte efter Battlefield: Earth.
Det faktum att så många (före detta) tungviktare inom scientologin framträder med namn och graverande vittnesmål vinner filmen mycket på. För så länge som folk från utsidan, som den outtröttlige Village Voice-journalisten Tony Ortega, pekar finger och menar att rörelsen beter sig svinaktigt och osunt kan de bara hävda att den där utomsocknes inte har en aning om vad hen pratar om. Men när folk från den innersta kretsen, personer som befunnit sig i ledande ställning inom organisationen i årtionden, kliver ur skuggorna och berättar är det ohyggligt effektivt, och det ger också filmen en trovärdighet som går bortom tabloidrubriker.
Inför publikationen av boken Going Clear genomgick Wright och hans förläggare oändligt mycket faktagranskning, något som repeterades av HBO och kanalens alla advokater in absurdum inför visningen av filmen.
Going Clear bygger på boken med samma namn, som journalisten Lawrence Wright skrev 2013 och som i sin tur delvis utgår från Wrights maratonlånga New Yorker-profil på manusförfattaren och regissören Paul Haggis, som lämnade scientologin för ett par år sedan efter hela 35 år i organisationen. Det är en nog en starkt bidragande orsak till att filmen är så rigorös, så matig – inför publikationen av boken Going Clear genomgick Wright och hans förläggare oändligt mycket faktagranskning, något som repeterades av HBO och kanalens alla advokater in absurdum inför visningen av filmen. Varför? För att scientologerna gjort det till något av ett signum att stämma allt och alla som är kritiska till organisationen och dess metoder.
Alex Gibney som gjort Going Clear är rena rama filmfabriken nu för tiden – han har regisserat och producerat ett tjugotal dokumentärer bara sedan 2010 – och hans arbetstakt resulterar ibland i rena magplask, dåligt researchade, halvhjärtat berättade, till exempel Finding Fela! (2014), så för mig var det en stor lättnad när Going Clear var så maffig och ändå nyktert berättad som den var.
En sak vi borde beröra är det fantastiska bildmaterial i filmen som kommer inifrån scientologerna själva – de överdådiga galorna exempelvis. Och inte minst sektens nuvarande ledare, David Miscaviage. Vilken lirare.
Ida: Jag skulle extremt gärna vilja wallraffa mig in på flashig gala och få gigantisk guldmedalj (eventuellt fylld med choklad). David Miscaviage ja. Hörde rykte häromdagen att han och Cruise i själva verket var ihop! Ja du ser vad som intresserar mig mest! Skvallertackan!
Ja det var ju typ ett av sätten att marknadsföra dokumentären från HBO:s sida: »vi har 180 jurister!«. Scientologerna har inte stämt HBO än och de flesta verkar ta det som ett bevis på att deras egna jurister insett att de inte har tillräckligt på fötterna för att vinna. Men det hindrar inte att de kan försöka med andra knep…
Freedom Media & Ethics heter en kanal som scientologerna har på You Tube, utan att basunera ut att det är de som ligger bakom så klart. De har även en sida på nätet som heter Freedom Magazine, som handlar om lite allt möjligt, där man får leta i det finstilta för att se att det är scientologerna. (Varför är det alltid så att de som kastar ordet »frihet« omkring sig mest nuförtiden är de mest osympatiska?!)
Nåväl, på den här kanalen har man gjort välgjorda och proffsiga (vid första ögonkastet) smutskastardokumentärer om samtliga medverkande - från Alex Gibney själv till de flera av de avhoppare som talar. Det är total bullshit så klart - men de har pengarna och musklerna att göra sådant som efterhärmar riktiga grävande reportage. (Jag tänker inte länka eftersom det driver upp träffar i statistiken, men sök på Freedom Media & Ethics!) Allra obehagligast var smutskastarinslaget om Sara Goldberg, som lämnat scientologerna då hon inte ville ta avstånd från sin knarkande son. »Sara Goldberg - HOMEWRECKER!« slår sekten fast i inslaget som handlar om henne, för i själva verket var det hon som förstört sin familj!?
Ska jag anmärka på något så tycker jag de kunde skippat ganska många av dramatiseringarna, jag hade ibland svårt att avgöra vad som var äkta arkivmaterial och vad som inte var det.
Nej, en stor eloge till alla inblandade som gjorde Going Clear. Ska jag anmärka på något så tycker jag de kunde skippat ganska många av dramatiseringarna, jag hade ibland svårt att avgöra vad som var äkta arkivmaterial och vad som inte var det. Ibland blev det också mer än lovlig apelsin-tv (töntig tv-term för att säga en sak samtidigt som man visar exakt den saken).
Allt som allt var det otroligt intressant. Jag kan också tipsa om att se dokumentären då det är en oslagbar snackis om du inte har något att prata om på den där jobbiga sommarcocktailfesten där du inte känner en själ, för exakt ALLA är intresserade av scientologerna!