Efter att ha sett de tre förhandsavsnitt av Sense8 Netflix har försett oss med måste jag se om det första. Var inledningen verkligen så snurrig som jag mindes den?
Eh, ja! En flummig, affekterad inledningsscen utan några som helst referenspunkter att klamra sig fast vid. Sen så snuttiga, korsklippta scener ur våra åtta »återfödda« sensates dagliga liv efter »uppvaknandet« att man inte bryr sig ett skit om någon av dem. Värsta indie-tramset.
Wachowski-syskonens första tv-projekt (tillsammans med Babylon 5-pennan J. Michael Straczynski) handlar om åtta helt vanliga personer, spridda över olika kontinenter (globalt storslagna produktionsvärden!), som sätts i mental förbindelse med varandra efter en ödesdiger kraftsamling från de goda krafterna (mer specifikt en tidigare generations sensate – Angel, Darryl Hannah). De nya rekryterna häpnar och tror först att de tappat förståndet, tills en förklaring börjar ta form i deras huvuden.
Wachowskis reser sig som Neo i Matrix och verkar den här gången klara skivan superdupergalant.
Men vi hinner knappt lära oss känna igen deras välscenograferade omgivningar innan vi klipps till nästa. Eller en flashback från deras liv. Här gäller det att hänga med!
Okej, ett avsnitt till. Vi får plötsligt lite öden att bita i. Och jag glömmer faktiskt bort den flagrant Heroes/Lost/Cirkeln-doftande grundpremissen eftersom personerna (i alla fall några av dem) har basala livskonflikter i vardagen som skildras så intimt att jag nu hänger på Netflix-låset inför fredagens släpp av alla tolv avsnitt.
Lite av den klonkiga dialogen (»jag kommer bli sen till det där jobbet på den där baren som jag har haft i åratal och som du förstås känner till, om vi inte slutar pussas snart«) hänger kvar men blir hela tiden bättre och bättre.
Syskonen Lana och Andy Wachowskis brist på publikframgångar senaste åren är kanske skälet till att de provar tv-mediet och därmed ges möjlighet till långvarig fördjupning, något som filmen trots all sin glans inte mäktar med. Första avsnittet fick mig att vilja kräkas – samma Cloud Atlas-mög igen. Den torrt intellektuella motsvarigheten till Wes Andersons ljumt förslagna ironi. Men som sagt, de reser sig som Neo i Matrix och verkar den här gången klara skivan superdupergalant.
En av seriens stora uppsidor är diversifieringen. Hbtq-faktorn är här en stor del av vardagslivet. Apropå det hade jag nyligen en pregnant diskussion om överrepresentation med ett par nära vänner i reklambranschen. De hävdade att ansvaret inte var deras att visa en verklighet med, till exempel, lika många kvinnor som män i en verkstadsmiljö. »Det ser ju inte ut så, och folk kommer att reagera mer på det än själva budskapet«, hävdade de. Min inställning – och de flestas i den redaktionella branschen – är att vi måste anstränga oss för att hela tiden visa lika många kvinnor som män och minoriteter som majoriteter, oavsett om det gäller religion eller sexuell orientering. De flesta kreativa människor världen över tror jag sluter upp bakom det här – det är det enskilt starkaste vapnet vi – människosläktet – har för att driva samhällsutvecklingen framåt i önskad riktning. Mycket sällan når vi hela vägen men ändå finns ambitionen där, och den kan bara bli större. Motsatsen är otänkbar. Man må vara trött på att föra diskussionen – tills man träffar någon som inte håller med, som i mitt fall eller som när helt obegripligt reaktionära personer rasar över att Charlize Theron är för cool i nya Mad Max: Fury Road.
Och det fina i Sense8:s hbtq-kråksång är inte att den finns där, utan att man glömmer att karaktärerna hör till en fortfarande ifrågasatt minoritet. Deras problem är lika intimt mina som den samvetsgranne USA-polisen, den missbrukande, grubblande engelska dj:n, den indiska kvinnan som snart ska gifta sig med sin chef som hon inte är kär i och inte minst – min favorit – en djupt engagerande Jamie Clayton som Nomi Marks, en sent utkommen San Francisco-kvinna som fortfarande kämpar med acceptans från familjen för sin lesbiska livsstil.
Nu inväntar jag spänt fortsättningen av de här klichéefria skildringarna av mina nya skärmkompisar. Och den övernaturliga gåtan, med Losts Naveen Andrews (Jonas i serien) som drivande god kraft? Well, det är ganska coolt när de börjar inse att de kan delta i varandras liv. Men annars, couldn't care less.
Alla tolv avsnitt av Sense8 finns att se på Netflix fredag den 5 juni.