Dagens Arena har i dag en stark text som indirekt säger det mesta om Bathinas världs besök hos »arbetarklassen«, där programledaren upptäckte – och skrattade åt – en rasistschablon på köksväggen.
Gränserna mellan rasistiskt näthat och »folkrörelse« har verkligen luckrats upp och Avpixlat är portalen för denna process.
Vi tänker på nazistfamiljen i Percy tårar – fast nu har verkligheten vunnit över ironin. »Så ni är rasister, ska vi baka n-bollar?«
Det anonyma rasistkollektivet på Avpixlat har rastlöst skyndat från debatt till debatt, från Polisens romregister till ett moskébygge till Kalle Ankas julafton. Olika måltavlor men alltid samma hat och hån mot – utöver icke-pursvenskar – »pk-etablissemanget« och »kaffelattedrickarna på Södermalm«.
Avpixlat är oerhört länkat på Facebook, där sedan mer eller mindre förtäckt rasistiska grupper, öppna som slutna, uppstår som ett första led i kedjan mot folkrörelse. Här samlas »alla vi som vill säga n****bollar« och nu är det lika många vanliga, äkta facebookprofiler som fejkade anonyma.
Och därifrån är steget inte långt till att göra som familjen i Bathinas värld, demonstrativt skriva ordet på väggen och låta sina barn växa upp med en av världens mest rasistiska schabloner i blickfång varenda frukost och middag. Vad känner föräldrarna? Antagligen någon sorts frisk morgonluft. De känner sig uppbackade av gemenskapen på Facebook, uppmuntrade av SD:s opinionssiffror. Hatets snöboll rullar vidare, men många av dessa SD-röstare och vardagsrasister är antagligen mer aningslösa och rädda än hatiska. De känner sig trängda av växande arbetslöshet och skolkris, de är oroliga för sina jobb och sina barn, och får stöd och samhörighet från de här abnorma facebookgrupperna och från SD-bekräftelsen på att deras oro och missnöje har blivit en kraft – en folkrörelse. Signifikativt är att den traditionellt starkaste folkrörelsen i Sverige, socialdemokratin, samtidigt är i fritt fall.
Så vad borde SVT ha gjort?
Om man ger sig ut för att upptäcka och avtäcka fördomar så borde väl den mest prioriterade redaktionella beredskapen bestå i just strategier för att fånga upp och bemöta sådana?
Möjligen borde man inte ha klippt om programmet, men det stora felet som begicks var att skratta bort det, som blev fallet när Bathina Philipson överrumplades av det burdusa väggbudskapet. Med detta fel begånget stod man där med ett program som inte kunde klippas rätt, då den enda rätta reaktionen hade varit allvar och redaktionellt förberedd diskussion. Om man ger sig ut till »vanliga människor« för att inte minst upptäcka och avtäcka fördomar så borde väl den mest prioriterade redaktionella beredskapen bestå i just strategier för att fånga upp och bemöta sådana?
Samtidigt kanske SVT tänker att Bathinas reaktion måste få vara hennes, och försöker ge henne tolkningsföreträde som någon som antagligen mött rasism både innan och efter att hon blev en Philipson. Men: Hon kanske skrattar för att hon helt förstår känslan, eller för att hon reagerar genom klassresans filter, eller blir hon bara obekväm på samma sätt som vilken programledare/besökare som helst hade blivit. Och vi vet inte vilket som gäller om inte någon i produktionen stannar upp i stunden och frågar. Då hade det kunnat finnas något faktiskt att diskutera, både i och utanför programmet.
Ett grundproblem är att programformen som »hemma hos« i »livsstilssegmentet«, utan genuint journalistiska ambitioner. Vi tänker på nazistfamiljen i Percy tårar – fast nu har verkligheten vunnit över ironin. »Så ni är rasister, ska vi baka n-bollar?«
Det går därför inte att ha en bestämd uppfattning om SVT:s efterhantering av programmet. Men vad SVT kan göra är att följa upp med fler exkursioner i »SD-land«, och starkare samhällsprogram och debatter som inte skyggar för att kalla rasism för rasism. Normaliseringsargumentet är passé, men SVT riskerar att göra något ännu värre när man först skrattar och sedan klipper bort problemen.
Visst kan det vara rätt att radera, klippa bort, efterhandscensurera. Men långt viktigare är ansvaret att kontextualisera, debattera, folkbilda och: representera!
Och på tal om Percy tårar – en annan infallsvinkel på samma problem är Tobias Hübinettes och Lisa Wool-Rim Sjöbloms reaktion, hos Expressen Debatt, om SVT:s uppmärksammande av Killinggänget-sketchen »Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on« från 1995.
Artikelförfattarna har onekligen en viktig poäng om representation. Sketchen driver inte primärt med koreaner – stereotypinslagen är bara en krydda i deras absurdistiska humoranrättning – men precis som när How I Met Your Mother-casten tar på sig yellow face så är det representationen som är problemet. HIMYM-gänget ville bara iscensätta en hyllning till gamla Kung Fu-filmer, och hade de sedan tidigare haft en vettig representation i serien av »Asian Americans« hade de rasistiska stereotyperna varit ett mindre problem, men när det är det enda som får representera denna gigantiska familj av folkgrupper och kulturer är det något som både skaver och skadar.
I fallet med Nilecity-sketchen tog SVT bort sin tweet. Och visst kan det vara rätt att radera, klippa bort, efterhandscensurera. Men långt viktigare är ansvaret att kontextualisera, debattera, folkbilda och: representera! Om den som tittar på SVT ser människor att spegla sig i, oavsett kulturell bakgrund, i så blir de fördomsövertramp som sker mer irrelevanta och inskränkta kvarlevor från förr så mycket harmlösare.
Det är Public Service.