Det snackas en del i USA just nu om The Briefcase, ett realityprogram som hade premiär i veckan. Det är något slags blandning av spelteori och rubbernecking.
En familj med ekonomiska problem får en portfölj med 101 000 dollar i, och får lära känna en annan familj i en liknande ekonomisk situation. Ingen av familjerna vet att båda familjerna fått en identisk portfölj.
En familj med ekonomiska problem får en portfölj med 101 000 dollar i, och får lära känna en annan familj i en liknande situation – hälsa på hemma hos dem, bläddra igenom deras räkningar – och sen sak de avgöra om och hur de ska dela med sig av pengarna. Det de inte vet är att båda familjerna fått en identisk portfölj.
Flera av deltagarna finner självklart detta oerhört stressande. De vet exakt hur stor skillnad pengar kan göra för den andra familjen, för att de själva har det svårt. Och så ska de bestämma hur mycket hjälp någon ska få, och hur mycket hjälp de själva ska få. Och så ba häpp, det var bara på låtsas!
Visst, de har ju ändå pengar när allt är slut. Förhoppningsvis! Man skulle ju kunna råka ut för att ge allt till en familj som behåller hela sin egen hög också. Men det är ändå något obehagligt med att utsätta folk för ett moraliskt dilemma som har extremt konkreta och långtgående konsekvenser både för dem själva och för någon annan.
Det enda bra med sådana här program är att de bara går att göra en gång… Fast det går förstås att skruva om så att det blir värre nästa säsong.
Parallellt med det ska BBC göra ett program som heter Britain's Hardest Grafter och hånfullt jämförts med Hunger Games, där unga arbetslösa ska kämpa om att bli sist kvar och få en årslön. »Poverty porn« menar folk. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Att kanalerna inte ens låtsas bry sig om folk längre, utan bara tar i så det knakar med utnyttjandet och föraktet?
The Briefcase visas på CBS i USA. Britain's Hardest Grafter visas på BBC i Storbritannien.