När Spike Lee släppte den redan på förhand sågade remaken av Oldboy för två år sedan var det utan den klassiska presentationen: »A Spike Lee Joint«. Istället hette det: »A Spike Lee Film«. När han nu är tillbaka med den crowdfundade blodsrullen Da Sweet Blood of Jesus etableras återkomsten tidigt och med ett markant tillägg dessutom: »An Official Spike Lee Joint«.
Det här skulle lätt kunna vara en fortsättning på Do the Right Thing, om det inte hade varit för alla »vampyrer« och allt blod.
Man blir lite glad, för även om jag inte hatade Oldboy lika mycket som alla andra så var det ju långt ifrån den Lee som jag uppskattar mest, han som gjort filmer som Clockers, Summer of Sam och 25th Hour – hans överlägset bästa filmer enligt mig. Och just introt till Da Sweet Blood of Jesus – en mästerlig titel förresten – är lite av en hyllning till dessa filmer, och alla andra klassiker som Spike Lee ligger bakom. Brooklyn, gatan, Charles »Lil Buck« Riley – som dansar loss i början, det här skulle lätt kunna vara en fortsättning på Do the Right Thing, om det inte hade varit för alla »vampyrer« och allt blod.
Da Sweet Blood of Jesus är en remake av Ganja & Hess från 1973, men där Bill Gunn använde sig av vampyrism som en slags rasmetafor verkar Lee mer intresserad av att berätta en historia om beroende. Om samhällsskikt som stagnerat och kärlek som tragedi. Eller som en av middagsgästerna på en luxuös bjudning uttrycker det: »Vi är alla knarkare i någon mening«.
Här är det den välbärgade antropologen Dr. Hess Green som blir beroende av blod efter att ha blivit knivhuggen med en uråldrig dolk från Ashanti-riket. Ehh, ja, det ges egentligen ingen annan förklaring. Efter det handlar inte Da Sweet Blood of Jesus om någonting. Därmed inte sagt att det inte händer någonting, när det kommer till ögongodis och konstiga vibrationer, i den bisarra delen av ditt känslocentrum så händer det väldigt mycket. Med andra ord är det här en flumfest för ögat. Och hyser man en förkärlek för eurosleaze – framför allt Jean Rollin och Jess Franco från 70/80-talet så kommer man man älska det här rebelliska utbrytarnumret.
Spike Lee har full kreativ kontroll och drar sig inte för något. Vissa hävdar att han borde hållit igen, eller åtminstone satsat på en mindre splittrad produktion. Jag håller inte alls med. Da Sweet Blood of Jesus är vad det är – och det är jag glad för. En originell mix av svart buskis, humor och chockartade scener – ett mörker som känns igen från Summer of Sam. Här ligger stundtals också en skevhet i både spel och regi som får att fundera över om det är tänkt att vara på riktigt, eller ett skämt. Som när Hess raggar upp en kvinna på en bar och presenterar sig som Dick Long. Eller när han HIV-testar sig efter att ha druckit en HIV-smittad kvinnas blod, ett kort tag efter att han återuppstått från de döda.
Da Sweet Blood of Jesus är inte en film för alla, kanske inte ens en bra film. Men den har det där speciella, lite kultiga som jag uppskattar. Självklart även den där »tondövheten« i soundtracket, sentimentala tongångar blandas med modern R&B, som Spike Lee oftast använder sig av.
Da Sweet Blood of Jesus finns att hyra på iTunes eller SF Anytime.