Det var för tre år sedan det kom, det där tv-ögonblicket som skiljde ut Kanal 5:s Sofias änglar som ett enskilt körsbärsträd i granskogen av inrednings-, makeover- och/eller välgörenhetsprogram. I finalen av andra säsongen skulle produktionen hjälpa en familj med fyraåriga tvillingflickor där den ena var sjuk i leukemi. Familjen skulle få sitt hem renoverat som avlastning mitt i alla läkarbehandlingar och all oro. Det började som alla dessa program gör: Glättiga tv-personligheter dundrade in med ett fullt hantverksteam till överraskad familj, föräldrar och barn skickades till nöjesfält för storslagen lek under renoveringsbestyren, typisk feelgood-tv i lagom elände. Men mitt i all uppståndelse blev lilla Elsa sämre. De färgglada rutschkanorna som öppnats särskilt för henne fick henne bara att kräkas, hon grät och vägrade äta.
Första gången Mattias och Johnnie träffades sågs de i en bar, drack öl och lovade varandra att stå enade mot världen från den stunden. Alltid stötta varandras beslut, alltid hålla ihop. Och så blev det.
Kamerorna väjde inte för detta. Det lilla fröet av tvivel, det där »vad fan gör vi här? Vad håller vi på med?« som låg som en kladdig filt över tv-teamet fick lov att ta plats. På slutet satt Sofia Wistam, Johnnie Krigström och Mattias Särnholm uppgivet på golvet i det nästan färdiga lekrummet som familjen kanske inte skulle kunna komma hem till eftersom de fastnat på sjukhuset och Johnnie sa »men skit i det jävla tv-programmet« och började gråta.
Transparensen och integriteten har varit ryggrad i radarparet Johnnie & Mattias i det närmaste från start. Jag har skrivit tidigare om det ogreppbara i att de lärde känna varandra ungefär samtidigt som vi lärde känna dem. 2001 såg vi dem första gången som valpiga, charmiga hantverkare i Roomservice och även om man kunde tro att de var barndomsbästisar som nu fått göra tv så fick de i själva verket uppdragen var för sig och blev ihoptussade av produktionsbolaget.
Första gången de träffades ringde Mattias Johnnie, de sågs i en bar, drack öl och lovade varandra att stå enade mot världen från den stunden. Alltid stötta varandras beslut, alltid hålla ihop. Och så blev det.
Tydligt syntes det i intressanta Hello Africa från 2007 där kamerorna lika mycket följde deras frustration och tvivel kring projektet som välgörenhetsbygget de var där för att utföra. Länge har de odlat den där känslan av att tv-producerandet aldrig får komma i vägen för deras sanna uppdrag: att utföra sitt hantverk och infria folks förväntningar. Att hedra de relationer de på rekordtid hinner bygga upp. Deras produktioner har alltid handlat mer om människor än om hus, och det var därför den senaste säsongen av Roomservice var fullkomligt ointressant. Ett själlöst, genomkommersialiserat nybygge med mer plats för produktplacering än hemkänsla är ingen plats för Johnnie och Mattias.
Därför är det skönt att se dem tillbaka i sitt rätta element, och ackompanjerade av alltid lika skickliga Sofia Wistam. I det senaste avsnittet av Sofias änglar blev det extra personligt när teamet åkte till Gotland för att renovera Johnnies bästis hus. Vilka andra skulle komma undan med det? Att göra välgörenhets-tv hemma hos en kompis? Men de gör som de brukar: hymlar inte. Låter relationen mellan Johnnie och cancerdrabbade barndomskamraten Filip vara avsnittets bärande del. Plockar in mammor och fruar och barn och visar privata familjefoton. Korten på bordet, bokstavligen. Och det blir inte konstigt alls. Det känns som alla andra avsnitt – det här är inte bara ett jobb. På något sätt har de putsat fram en stämning, ett personligt tilltal och en inramning som gör att det varje gång känns som att de åker hem till en nära vän eller familjemedlem.
Det är imponerande tv-hantverk.
Ibland blir det extra personligt. Johnnies bäste vän Filip ville inget hellre än att bygga drömhuset till sin familj. Då kom cancern, och all ork försvann. Nu åker Änglarna till Visby för att hjälpa Johnnies bästis att förverkliga sin dröm. Se Sofias änglar ikväll 20.00 i Kanal 5. #SofiasÄnglar #Kanal5
Posted by Sofias änglar on den 24 maj 2015