Du kommer hem med fyra öl i kroppen efter en trevlig utekväll. Det är torsdag, klockan är 00:32 och du dråsar ner i soffan och slår på tv:n. Efter en stunds tröstlöst kanalhoppande mellan Navy CIS och reprisen på Go'kväll sitter den där som en smäck:
Nicolas Cages hockeyfrilla i gloriöst motljus!
Du befinner dig en halvtimme in i Con Air, och även om du sett filmen cirka fyra gånger är det som att få en varm kram av sin bästa vän.
Filmer köps in i bulk och blir praktisk tablåutfyllnad på reklamkanalerna, och trots att det varje vecka visas hundratals filmer är det vissa som tycks komma igen, och igen, och igen... Till slut har man sett dem så många gånger att de blir rent tröstgodis.
Här är, helt ovetenskapligt, mina tio favoriter ur evighetslistan.
Filmhistoriens mest bisarra actionscen – där Seagal spöar upp flitiga birollsklunsen Mike Starr och under processen får honom att komma till insikt om sina egna fördomar och tillkortakommanden som människa.
1. Jagad
Vill minnas att jag läste en peppad artikel i Sight & Sound på 1990-talet där de höjde Speed till skyarna och jämförde den med Harold Lloyd-klassikern Safety Last och menade att actionfilmens innersta väsen är just detta med speed, framåtrörelse. De hade en poäng där, och med det tänket är Andrew Davies Jagad en perfekt actionfilm, kanske till och med nittiotalets bästa. Från start till mål är det ett jäkla driv framåt. Både Harrison Ford och Tommy Lee Jones är suveräna, och scenen när de möts i tunneln vid vattendepån sammanfattar filmen – och deras två rollfigurer – så fint.
Ford, desperat: »I didn't kill her!«
Jones, trött: »I don't care!«
Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen, men scenen där Ford klär ut sig till sjukhusvaktis, räddar en feldiagnostiserad pojkes liv, och sen blir upptäckt av Julianne Moore ger mig gåshud varenda gång.
2. Die Hard 2
Av oklar anledning är det inte ettan eller trean utan Renny Harlins tvåa som vevas flitigt på reklamkanalerna. Men det är inte fy skam! Bruce Willis hamnar på en flygplats som utsätts för terrorister (tänk »Die Hard på en flygplats«) och eftersom alla i maktposition är jobbiga puckon måste John McClane återigen styra upp situationen.
En trashig, brutal film med seriens troligen högsta gore score – inklusive istapp rätt in i ögat – och med en så krystad premiss att manusförfattarna till och med kommenterar det (»How can the same shit happen to the same guy twice??« utbrister en plågad Willis halvvägs in i filmen).
Det finns mycket kul att hämta: en hygglig twist mitt i, stenansiktet och original-Django Franco Nero som knarkbaron, skoterjakt, shootouts på bagagebandet, en sanslöst deffad William Sadler som närmast fascistisk bov, och Dennis Franz i sin paradroll som oresonligt ilsken och irriterande snut.
Och Bruce Willis i mysig stickad tröja.
3. Con Air
Jerry Bruckheimer, so much to answer for. Con Air har lyckligtvis ovanligt lite av hans mindre festliga signum (grabbhumorn, homofobin) och spetsas rejält av Scott Rosenbergs manus.
Rosenberg hade gjort sig ett namn med Taratino-wannaben Things to Do in Denver When You're Dead (också en tablåfyllare under många år) och Beautiful Girls, och värvades till denna feta Bruckheimer-macka. Den fyllde han med färgstarka psykopater med kreativa namn (The Marietta Mangler! Cyrus the Virus!) och dräpande dialog. Sen vred Bruckheimer upp alla reglage till 11, gjorde melodram av Cages backstory, och fotade hela skiten som vore det en spännig reklamfilm.
Genidraget är castingen: indieskådisar som Malkovich och Buscemi, veteranskurkar som Danny Trejo och Kevin Gage, Rachel Ticotin från Total Recall. Smart och dum på samma gång, med en del scener som fastnar i minnet: seriemördaren Buscemi sitter och sjunger He's Got the Whole World in His Hands med en sorglös liten flicka, Dave Chapelles bisarra hädanfärd, alla scener där Malkovich och Ving Rhames psykopatskrockar i cockpiten tillsammans. Och, förstås, Buscemis sarkastiska Lynyrd Skynyrd-skämt.
4. The Long Kiss Goodnight
Renny Harlin igen? Yes box, Harlin hade precis överlevt megafiaskot Cutthroat Island och gjorde minicomeback med den här riviga komedithrillern skriven av Shane Black. Enligt Black utsattes filmen för en massa script doctoring, men det måste varit i handlingen – dialogen känns intakt och är nästan överdrivet pepprad med välformulerade oneliners och tuffa zingers.
Samuel L. Jackson, som bara året innan gått från birollssnubbe till planetens coolaste skådis i och med Pulp Fiction, är fint sparrad med en lysande Geena Davis. För vänner av birollsproffsen David Morse och Brian Cox finns här också två av deras bästa insatser att hämta.
Det är svårt att välja en favoritscen bland alla gobitar men kanske skulle jag valt den där Geena Davis får en liten gosse att kissa på sig bara genom att blänga på honom, eller den där Jackson blir utslängd ur en bil i full fart och sen bara lakoniskt ligger kvar på asfalten och tänder en eftertänksam cigg.
5. I skottlinjen
Hollywoodgenren »gammal är äldst«, där ett åldrat proffs med bagage till slut visar ungdomarna var skåpet ska stå, kan ofta vara en småtragisk wish fulfillment-fantasi som bygger på att vi i publiken själva vill känna oss unga eftersom de actionhjältar vi diggat i tio, tjugo år fortfarande har krut i pickan, och därmed ser vi gärna en Stallone i pensionsålder massakrera asiater som om vi befann oss i det glada och okomplicerade 1980-talet igen.
Men den kan också vara en rätt härlig genre, om den sköts med fingertoppskänsla och lagoma mängder självdistans. In the Line of Fire är en sådan film. Clintan (då 63) spelar en gråhårig Secret Service-agent som en gång stoppat en kula som skulle träffat JFK. Nu börjar han tappa flåset, men får korn på en ny presidentmördare i form av en psykopatkall John Malkovich, i sin första breda Hollywoodrulle (en roll han blev Oscarnominerad för). Spänning, självironiska skämt och lite kärlek med Rene Russo (24 år yngre) blir det också.
Gubbtungt, men hög mysfaktor.
6. Röd drake
Det här är väl att svära i killkyrkan men jag har aldrig riktigt gått i gång på Michael Manns omhuldade Manhunter. Det är liksom »fel« Hannibal Lecter (en pretentiös Brian Cox i stället för en pretentiös Anthony Hopkins) och kanske att Mann är en aning för kär i sparsmakad Los Angeles-arkitektur och gult ljus.
Brett »Rush Hour« Ratner borde kanske inte vara förmögen att göra en bättre film än han som gjorde Heat, men jag är svag för Red Dragon. Ett slags remake av Manhunter fast med fler Lecter-scener (ibland inklämda med skohorn), skriven av Silence of the Lambs-författaren Ted Tally, som knyter ihop Hopkins-som-Lecter-kronologin och dessutom bjuder på en fin birollslista: Philip Seymour Hoffman som slaskreportern Freddie Lounds, Ralph Fiennes som psykopaten Dolarhyde, Emily Watson som den blinda kollegan. Och Edward Norton med rött hår i huvudrollen.
Snygg, läskig och precis lagom bra.
7. Air Force One
Ah, Wolfgang Petersen igen! Och Harrison Ford! Rena drömmatchningen. Den här typen av oförblommerat USA-patriotiska filmer kan nog bara göra av en icke-amerikan (Petersen är ju som bekant tysk). Här pratar vi high concept: Harrison Ford är president, vars flygplan blir kapat av ryska separatister ledda av Gary Oldman, som bjuder på hämningslöst överspel och en mycket generös brytning. Plats finns både för en president som vet hur man slår folk på käften, kollegor som visar sig vara förrädare (tips: anlita aldrig Xander Berkeley i en viktig position!) och tjänstemän som på ett oerhört fint sätt kan offra sig för det allmänna goda (William H Macy i en känslosam insats). Ber om ursäkt för lite spoilers, men här utgår vi som sagt från att ni sett filmen.
8. På farlig mark
1992 slog Steven Seagal igenom på bred front i Under belägring, som är en bra film på riktigt (regi Andrew Davis, igen). Två år senare gjorde han kommersiella fiaskot På farlig mark, och kanske var det redan där han stakade ut sin framtida tillvaro som överviktig direkt-till-dvd-stjärna.
På farlig mark är lyckligtvis så häpnadsväckande ostig att den bitvis är helt briljant. Seagal (som redan här börjar bli lite... ska vi säga »stel« i sina rörelser) är Forrest Taft, specialist på att släcka oljebränder, som hamnar i luven på bossen för ett mäktigt oljekonglomerat som skövlar och förstör fina naturområden.
Som skrupelfri och dunderkorrupt CEO för företaget ser vi Michael Caine med bruna kontaktlinser och på sitt bästa Hajen 4/skitsamma jag fick ruggigt bra betalt-humör. En actionfilm med ett tydligt miljöbudskap, kloka eskimåer, och en av filmhistoriens mest bisarra actionscener: den där Seagal spöar upp flitiga birollsklunsen Mike Starr och under processen får honom att komma till insikt om sina egna fördomar och tillkortakommanden som människa. »What does it take to change the essence of a man?«-scenen ser du här. Det räcker egentligen.
9. Laddat vapen
Samuel L Jackson är Wes Luger och Emilio Estevez är Jack Colt i en av de roligaste filmer som gjorts. Primärt en parodi på Dödligt vapen-filmerna med en massa andra 1980- och 90-talsfilmer inslängda (Basic Instinct, Rambo) med ofta strålande resultat. Okej, den är fånig och ojämn, men jag behöver bara tänka på När lammen tystnar-scenen så blir jag glad. Till och med Emilio Estevez är rolig!
10. FX – Dödlig effekt
Well, den kanske inte visas längre. Men den var 1990-talets största evig-tv-rotation-rulle och jag överdriver bara lite om jag säger att den snurrade minst en gång i månaden under säkert tio år. Specialeffekt-proffset Rollie (namnet visar hur skön han är) spelad av Bryan Brown (någon som minns honom? nähä) anställs av myndigheterna för att fejka ett gangstermord och därmed slussa in boven i ett Witness Protection-program, men allt går snett och Rollie måste teama upp med ärrade New York-snuten Brian Dennehy för att inte själv bli mördad av slemma skurkar.
En buddy movie med usp:en att den också är en hyllning till b-rullar och sleaziga skräckfilmer och innehåller en massa old school-specialeffekter (t ex knasiga radiostyrda gummimonster), man får helt enkelt följa med bakom kameran vilket var lite spännande om man var filmnörd i formativ ålder, så jag kommer alltid att älska den här filmen.
Märklig bonustrivia: Dodi Fayed, prinsessan Dianas älskare som dog i bilkraschen, var en av producenterna.
Vilka är era favoriter?
Samtliga filmer på listan visas på en tv-kanal nära dig – kanske redan i natt.