Det vore intressant att veta hur producenterna bakom SVT:s Mina två liv förhållit sig till Stephen Frys välkända dokumentär om samma ämne. Den svenska varianten har inte riktigt samma angreppsvinkel men försöker använda lite samma »känd person som själv är drabbad utforskar«-struktur.
När hon och Tove pratar om att gudstro kan uppfattas som ett tecken på psykos både i och utanför psykvården blinkar det till. Varför inte fler såna samtal, med svart humor och personliga vittnesmål om absurditeteterna i vardag och overklighet?
Skillnaden är att det här känns mycket mer som en UR-serie än en personlig berättelse som också gör plats för både andra drabbade och smarta människor. Det är som att Heberlein inte riktigt vet hur mycket plats hon ska ta vare sig i avsnitten eller i samtalen med de medverkande – de är omväxlande gjorda som rena pratande-huvuden-synkar och som små trevliga samtal, men de senare känns lite rumphuggna. När hon och Tove pratar om att gudstro kan uppfattas som ett tecken på psykos både i och utanför psykvården blinkar det till, men sen går vi raskt vidare till nästa scen. Varför inte fler såna samtal, med svart humor och personliga vittnesmål om absurditeteterna i vardag och overklighet? Resultatet blir lite halvpedagogiskt och halvtafatt och som att redigeraren inte riktigt vet hur hen ska illustrera ett psykiskt tillstånd och en stämning utan att hänfalla i klyschor, och gör det ändå.
Det tar ett tag innan första avsnittet riktigt börjar förklara hur någon med bipolär sjukdom skiljer sig från andra. Som någon som upplevt både bipolär sjukdom och annan psykisk sjukdom på nära håll kan det vara oerhört frustrerande när folk säger »ja, men ibland är jag också jätteglad och jätteledsen« (ersätt med valfria adjektiv för valfri funktionsvariation) och en bra bit in kändes det som att det var den känslan folk skulle lämna programmet med.
Nota bene: Jag vet inte om jag har facit för hur ett sånt här program ska göras intervjumässigt, berättartekniskt och visuellt så att det blir bättre, men det är något som behöver skruvas till. Först tänkte jag att det behövdes mer förklaringar, kanske folk som kan berätta mer ingående och förklarande, men experter gör inte nödvändigtvis program bättre. Jag tror att det är just det att det känns så uppställt och tillrättalagt. Det måste inte vara Heberlein som är personlig, men någon behöver vara det. Jag hör att det låter absurt när hela programmet går ut på att prata om det som vi inte vågar prata om, och folk öppnar sina hjärtan och mörka minnen, men även det går att göra på olika sätt.
Jag undrar lite varför Heberlein nämner sin bok, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, men inte berättar mer ingående vad det är den handlar om, vad det var som hände när hon skrev den och efteråt. Jag tror inte man ska räkna med att alla har läst den eller har koll eller minns exakt, och det skulle ge en bra illustration av hur livet kan te sig och bete sig. Hon talar liksom ganska abstrakt om hur hennes sjukdom påverkat hennes liv, men det finns händelser och skeenden som skulle funka som bra ankare under avsnittet och serien.
Jag vet att jag låter skitneggig. Det är ett viktigt program och det är ju inte dåligt. Men jag ser att det kunde ha varit bättre och just för att det är viktigt är det synd att inte göra det så tillgängligt som möjligt för den som är intresserad eller ovetande eller behöver stöd. Att inte bara göra det till individuella berättelser om vägen från A till B, även om det är intressant. (Är det förresten bara jag eller är det lite märkligt att Heberlein inleder med att hon vill berätta för »er« om saker som vi inte vet? Om det nu är så många som får diagnosen bipolär sjukdom är det ganska sannolikt att en väsentlig del av tittarna lever med det antingen själva eller hos någon i sin närhet.)
Kanske är det i andra avsnittet som den där skruven kommer. Teasern i slutet lovar ett lite annorlunda program, med kändare ansikten som har mer erfarenhet av berättande. Eller så är det bara poppigare klippt i trailer-snutten? Då är i alla fall temat styrkorna som bipolaritet för med sig, kreativitet och kraft. Även det kan bli givande eller klyschigt. Jag känner att jag kanske sparar min egentliga recension till åtminstone efter det – men det är synd om det ska krävas att publiken får lita på att det kommer mer för att vilja titta vidare.
Mina två liv visas på SVT tisdagar kl 21. Första avsnittet ligger på SVT Play.