Björn: När jag ser vinjetten till sista avsnittet av en tv-serie och det är skaparen själv som både skrivit manus och regisserat känner jag mig nästan alltid hoppfull och alldeles särskilt den här gången – Matthew Weiner vid spakarna! Jag tänker: Det kanske inte blir som jag skulle vilja men det blir som Weiner vill. Bra grej: skapare som vågar avsluta.
Visst, reklam är djävulens påfund, men det är ju också Mad Mens hela raison d'être.
Jag blev förtjust i den kittlande gissningen som Daniel skrev om men så blev det ju inte. För min del fungerade Dons avsked bättre än något slut jag hade vågat hoppas på. Om det varit Weiners val att låta Don sluta på »riktig« dekis skulle jag ha köpt det med – och kanske var det lättköpt att Don kom tillbaka för att göra Coca-Cola-reklamen. Visst, reklam är djävulens påfund, men det är ju också Mad Mens hela raison d'être.
Men det var inte Dons avsked som drabbade mig mest (jag kände lättnad, ska erkännas, Dexter-avslutet larmar fortfarande i huvudet), det var de andras avsked som tog mig med storm. Peggy och Stan! Jag älskade deras telefonsamtal, hur de förklarade att de blev knäppa på varandra och sen … löööv.
Love to Hate You
Pete och Trudy! Älskade att de nästan kändes ut som ett presidentpar när de hoppade ur bilen och in i sin privatjet. Roger och Marie! Först i sängen, sedan på kaféet. Någon som kan hantera jobbiga, jobbiga (men härliga) Roger. Joan och … bara Joan! Synd att Bruce Greenwoods rollfigur var så mesig att han inte ville chilla hemma medan Joan jobbade. Sally och Betty! Sally diskar, Betty röker – fuck lungcancer. Jag hade väntat mig att någon i serien skulle få lungcancer och möjligen var det lite väl typiskt att just Betty skulle drabbas… Så mycket smärta i diskscenen.
Men avslutet är ju bara en liten, liten del av Mad Men. Resan har varit första klass och jag tror banne mig att Mad Men är min favoritserie någonsin.
Daniel: Var det någon av dem vi ömmade för som inte fick den framtid de ville i finalen av Mad Men? Roger blev lycklig, Peggy blev lycklig, Joan blev lycklig och till och med den evige förloraren Pete fick återförenas med sin familj och lycklig flyga iväg med en privatjet.
Love is in the Air
Och med texten jag skrev om teorin att Don skulle bli den mytomspunne flygkaparen DB Cooper i färskt minne får jag väl säga tyvärr gällande faktumet att Pete blev den ende som lämnade serien i ett flygplan.
Kanske är det fel att påstå att Dons slut var lyckligt. Snarare kändes det för mig meningslöst. Någon dag innan finalen skulle sändas läste jag att serieskaparen Matthew Weiner slutligen skjutit ner DB Cooper-teorin och den var väl för bra för att vara sann, men med facit i hand – hade det inte varit betydligt roligare om han blivit flygplanskapare i stället för att ägna resten av livet åt att sälja sockervatten?
Men det var kanske oundvikligt. I slutänden visade sig den skramlande tunna Don inombords ofta framstått som vara den person han verkligen är. Och för en sådan varelse – vad kan framstå som mer meningsfullt än att slå in en sådan öppen dörr som att vara ansvarig för marknadsföringen av världens starkaste varumärke?
Seriefinaler är svåra. Samtidigt som jag på ett sentimentalt känslomässigt plan unnar alla rollfigurerna de lyckliga slut de fick, önskar jag att finalen tagit samma väg som den söndertjatade men också på många sätt oöverträffade Six Feet Under-epilogen, med sin bitterljuva blandning av glädje, sorg och abrupt död. I Mad Men fick alla påsar.
Det fanns ett undantag – Betty och den obotliga bröstcancern. Men till och med där fanns på något sätt ett ljus – stående i dödens förmak framstod hon som mer harmonisk än någonsin tidigare, som att hon hittade tröst i att den pessimistiska livssyn hon alltid burit på nu äntligen matchade verkligheten.
Cigarettes and Coffee
Jag kommer att sakna Mad Men mycket. Men finalen har jag gärna ogjord.
Hateff: Kalla mig naiv, men jag trodde faktiskt att Don skulle lämna reklambranschen i sticket. Kanske börja om på ny kula någon annanstans, i någon annan bransch, under ett annat namn. Här hade han gått runt i flera avsnitt och läckt sina hemligheter till höger och vänster. Tagit en roadtrip, övervägt fönstervägen och tittat drömskt efter flygplan i skyn. Klassiska eskapist-tecken.
»Look at the person nearest you, what does that person make you feel? Now, find a way, without words, to communicate that feeling to the other person. Does hugging feel honest?«
Hur känns det, Don? Känner du ärligheten strömma igenom dig när du kramar denna främling? I det här skedet upplevde jag att jag fick ytterligare vatten på min kvarn. Liksom: kan man ge en tydligare hint om att han ska överge sitt förljugna reklamarliv?
Så lämnas vi där, fast i ett jämmerligt simulacrum med de sötklibbiga resterna från en artificiell mans artificiella läskedryck.
Sen kom scenen med Leonard, mannen som fick Don att äntligen gråta ut. Ett starkt, förlösande ögonblick, även för mig som tittare. Insikterna regnade över honom. Klart han skulle skita i det här nu. Slopa lögnerna och göra något hederligt istället.
Oj, så fel jag hade.
Han var förstås tvungen att köra de där fina, rena insikterna genom köttkvarnen som är hans enfaldiga reklamhjärna. Och så lämnas vi där, fast i ett jämmerligt simulacrum med de sötklibbiga resterna från en artificiell mans artificiella läskedryck.
Eller som Alex Frank formulerade det i The Fader: »So he tricked us: he gave us that smile and then he rotted it away by making it about Coke. We got a sugar rush followed by a stomach ache.«
Det var knappast vad jag önskade mig från början, men med facit i hand vet jag inte hur man hade kunnat avslutat serien på ett bättre sätt.
Magnus B: Jag tycker man kan jämföra det sista avsnittet av Mad Men med det sista avsnittet av Breaking Bad, på det sättet att båda serierna gjorde sitt bästa för att ge publiken closure. Det var fartfyllt – för att vara Mad Men – underhållande och inte så lite rom-com-ärtigt. Peggy och Stan liksom, hur länge kommer det att hålla?
För mig funkade det. Kanske för att jag inte riktigt accepterat att det är slut på riktigt ännu … Strategiskt av Weiner måhända, för visst hade det här kunnat vara ett »vanligt« säsongsslut. Don har ju flytt hundra gånger tidigare, konton har brutits upp, Peggy har varit kär – eller kanske inte? Det hade kunnat få fortsätta! Sluta i ett lyckligt rus och sedan återvända med nya mörka tag. För det förstår man ju att lyckan var illusorisk, ett påklistrat hålla-handen-avsked, som en kul grej, bonusmaterialet till en allt för cynisk film.
Det riktiga slutet tycker jag annars skedde redan i förra avsnittet. Don vid vägkanten, som en munk utan bagage. En romantiserad Jack Kerouac, öppen för allt.
Nu blev Dons avslut ett annat. Drömskt och bisarrt, som att han föddes på nytt, eller återvände till att vara Dick. Från att ha varit ogreppbar ända sen 2007 fick han äntligen en kropp, en själ. Paradoxalt nog slutade hans resa där, han blev en vanlig människa.
När han gråter ut i Leonards famn har karaktären Don nått sin slutstation.
The Crying Game
Jag kommer nog tänka på honom en hel del den närmsta tiden, tänka tillbaka på det vi gått igenom tillsammans. För Mad Men var för mig aldrig större än Don Draper själv. Allt kretsade kring honom, för ett tag där till och med mitt eget liv. Så mäter man en av världens bästa tv-serier.
Julia: På ett plan gillar jag seriefinaler som liksom går igenom de viktigaste figurerna i kapitel och ger dem prydligt ihopknutna avslutningar. Men samtidigt kan jag bli lite provocerad av när det blir för prydligt, när det blir som en redovisning, särskilt om det känns om att man vill göra allt riktigt trevligt.
Men visst, det var både fina och oväntade saker som fick avrunda. Och det jag gillar är att egentligen är alla sluten öppna – tänkte ni på det? Allt kändes som avslutningar och lyckliga slut men egentligen var de bara första stegen i helt nya narrativ. Vad som helst kan hända och det kan fortfarande skita sig för alla. (Utom för Betty som i stället skulle kunna få ett par år mer än vad som sagts.) Pete skulle kunna vara miserabel eller för den delen krascha över ett majsfält innan han ens kommit fram. Joan skulle kunna förlora alla sina pengar på ett dumdristigt initiativ. Peggy och Stan kanske upptäcker att de faktiskt fortfarande retar sig på varandra och när den sexuella urladdningen gjort sitt så imploderar de, eller så fortsätter han vara en otrogen tölp även med henne. Och så vidare.
Hanging on the Telephone
Men om vi bara utgår från det som visades: Jag älskade att Joan tyckte att en byrå behövde två namn för att kännas på riktigt – och så tog hon sina egna namn som båda. Det var en fin detalj. Peggy och Stan var en rolig övergång till romkom deluxe och jag vet inte om jag önskat mer att hon skulle få bli lycklig eller att hon kunde bli lycklig ensam, men jag gillar dem tillsammans. Jag diggar lite att Pete fick en redemption arc där på slutet, och jag kan tänka mig honom älska sjuttio- och åttiotalen.
Däremot tycker jag det är intressant att både ni och alla andra verkar tolka slutet som att Don är den som gör den där kampanjen, att han åker tillbaka till reklambranschen inspirerad av sitt mediterande. Jag tänkte mig att det var mer att han liksom slottade in bättre i sjuttiotalet och ett nytt sätt att leva och tänka, att reklamen representerade när både Madison Avenue och Don Draper fick möta och ta till sig hippies och åtminstone en ditklistrad världskärlek. Jag bestämmer att han ska ha jeans och meka bilar och Cola-automater. Sådeså.
Fast Car
Saknar du Kjells slutord om finalen? Håll ut, text kommer!