Vilken diger filmskatt han lämnade efter sig ändå, den gode Robert Altman. Jag tänkte på det nyligen när jag såg Altman (2014), en dokumentär om regissören som förvisso inte innehöll så hemskt mycket ny information för hängivna anhängare av honom (förutom de charmiga hemmafilmerna gjorda av olika familjemedlemmar), men som förtjänstfullt påminde mig om hans vilt spretande filmografi och hans väldigt speciella arbetsmetoder som var som gjorda för att driva producenter och studiofolk till vansinne – långa, improviserade inspelningar, manus som kom i andra eller tredje hand efter känsla och skådespeleri, strukturer som inte blev uppenbara varken för Altman eller någon annan förrän i klipprummet.
Kanske är filmen som mest effektiv i nermonteringen av sin egen genre. Den ikoniska slutstriden blir här en snaskig uppvisning i feghet, lönnmord och oceremoniell död snarare än en heroisk uppgörelse mellan gott och ont.
Det är nästan osannolikt att Altman överhuvudtaget lyckades göra så många filmer som han faktiskt gjorde, inom studiosystemet dessutom, framförallt under sin mest produktiva och konstnärligt framgångrika period, 1970-1977. Visserligen sammanträffade den med eran som brukar kallas New Hollywood, vars auteurdyrkande producenter torde ha varit en förutsättning för att Altman kunde bete sig som han gjorde och ändå få loss pengar till nya rullar. Han gjorde inte mindre än tio filmer under de här åtta åren, varav åtminstone tre-fyra är mästerverk och ytterligare tre-fyra nästan når samma nivå. En sanslös hot streak. To wit:
MASH (1970)
Brewster McCloud (1970)
McCabe & Mrs. Miller (1971)
Images (1972)
The Long Goodbye (1973)
Thieves Like Us (1974)
California Split (1974)
Nashville (1975)
Buffalo Bill and the Indians, or Sitting Bull's History Lesson (1976)
3 Women (1977)
En sådan variation också, stilar och genrer blandas hejvilt – från krigssatiren MASH via nynoiren The Long Goodbye till countrydramat Nashville och psykodramat 3 Women. Och så McCabe & Mrs. Miller, en av hans absolut bästa filmer någonsin och en westernklassiker som Altman själv klassade som »anti-western« med anledning av dess närmast aggressiva sätt att skaka av sig genrekonventioner, krossa hjältemyter och dra ner den romantiska synen på nybyggare och gunslingers i gyttjan.
Året är 1902. Warren Beatty spelar McCabe, en främling med dunkelt förflutet som anländer till ett litet gruvsamhälle i nordvästra USA. McCabe är charmig, vältalig, gillar hasardspel och förnekar inte de rykten som säger att han är en kompetent revolerman. Han startar en liten bordell på orten och får draghjälp av Mrs. Miller, en företagsam prostituerad kvinna som snart blir hans partner såväl finansiellt som emotionellt. Men säg den lycka som varar.
Det finns så mycket att gilla här. Vilmos Zsigmonds fotografi, framförallt i det mjölkblaskiga vinterlandskapet mot filmens klimax, Julie Christies utsatta men samtidigt självständiga Mrs. Miller, Warren Beattys mumlande, fumlande McCabe. Men kanske är filmen som sagt mest effektiv i nermonteringen av sin egen genre. Den ikoniska slutstriden blir här en snaskig uppvisning i feghet, lönnmord och oceremoniell död snarare än en heroisk uppgörelse mellan gott och ont. Folk fastnar i opium-missbruk, överger eventuella principer hur snabbt som helst om det gagnar dem, beter sig allmänt bedrövligt. Folk dör, livet går vidare, få bryr sig.