Jag hittade en tavla på loppis för ett tag sedan. En liten, oansenlig målning skapad av en knappt känd konstnär, från slutet av 1940- eller början av 1950-talet. Den har det spännande namnet Glödande planet, och föreställer ett distinkt utomjordiskt landskap – en vulkan spyr ut brinnande lava på en ogästvänlig planet; i fjärran ser vi två andra himlakroppar med kretsande månar framför en giantisk, härskande sol som dränker scenen i ett gulrött, glödgande sken. Det är en fantasifull vision av en annan värld, och det är lätt att föreställa sig att konstnären varit inspirerad av sin tids science fiction och föreställningar om rymdresor, främmande civilisationer och kosmos sådär i största allmänhet. Rymdens löfte och hot. Frågorna hopar sig. Vad är detta för planet? Vad händer utanför bilden? Vad händer sen? Nu hänger tavlan på väggen här hemma. Den kostade en femtilapp.
Ett sympatiskt porträtt av en konsekvent konstnär som har en väldigt tydlig idé med sina verk och är ytterst vältalig när han pratar om sin stil, inspiration och filosofi, men också en rörande skildring av Anderssons relation till sin mamma och till Stockholms förorter
Stilmässigt har John Anderssons konst och serier lite gemensamt med Glödande planet, men när jag betraktar den får jag ändå lite av samma känsla som när jag tar del av Anderssons fantastiska alster; det mystiska, lockelsen av ett oändligt universum, längtan av att utforska det okända – oavsett om man beger sig ut i solsystemet eller in i det undermedvetna.
Har man under åren läst tidskrifterna Galago eller Kapten Stofil, har man flera gånger stött på Anderssons förunderliga produktion – surrealistiska, gåtfulla bilder och serier, snapshots från okända världar, ibland i suggestivt sammanhängande berättelser, men ofta drömskt kontextlösa, liksom fritt hängande i rymden. Visuellt slående, tekniskt briljanta, marinerade i science fiction, med referenser från såväl serievärldens Tintin och Fantomen som konstens Max Ernst och Giorgio de Chirico.
För några år sedan gjorde Love Jonasson filmen John Anderssons värld, en 45 minuter lång dokumentär som följer Andersson i hans arbete, tar del av hans vardag och hans kreativa processer. Det är en jättefin film, ett sympatiskt porträtt av en konsekvent konstnär som har en väldigt tydlig idé med sina verk och är ytterst vältalig när han pratar om sin stil, inspiration och filosofi, men filmen är också en rörande skildring av Anderssons relation till sin mamma och till Stockholms förorter.
Nu har Jonasson generöst nog lagt upp John Anderssons värld i sin helhet på YouTube. Den är väl värd att se.