I samband med Mitt-premiären på Sundance fick Mitt Romney frågan om han kanske ändå tänkte ställa upp i presidentvalet 2016. »Oh, no, no, no. No, no, no, no, no. No, no, no«, blev svaret. I så fall vaskar han 94 minuter helt makalös reklam.
Greg Whiteley har följt Romney och hans familj i sex år, genom primärvalet 2008 och presidentvalet 2012. Filmen börjar på den nervösa valkvällen 2012, hoppar sedan tillbaka i tiden och landar i en soffgrupp. Det är kring jul, en hord Romneysar har familjeråd framför en öppen brasa. Gör upp en lista på ett papper. Ska Mitt sikta på Vita huset eller inte? Pros? Cons? Några pros. Mest cons. »If you don’t win, we’ll still love you, but the country may think of you as a laughingstock.«
Jag börjar jämföra Greg Whiteley med Leni Riefenstahl. Ingen hållbar jämförelse, men jag kan ändå inte komma ifrån en vag domedagskänsla.
Filmens tagline är »Whatever side you’re on, see another side«, och Whiteley har uteslutande filmat just den sida av Romney som kommer fram när han är omgiven av sin familj. När han blir Mitt och slutar vara Romney. Man får se snudd på ingenting av vad som sker utanför familjens intima sfär. Nästan inget alls av kampanjandet omkring honom. Inga PR-strateger eller spinndoktors. Inga walks and taktik-talks. Ingen nervig krishantering. (47 procents-debaclet hastas till exempel väldigt snabbt förbi.) Inga säkerhetsvakter. Bara familjen. Whiteley själv har kallat filmen »en omvänd The War Room«.
Mitt är rolig och kvick. Mitt är varm. Mitt och hans familj lyssnar tillsammans på David Sedaris och ett avsnitt av This American Life och skrattar högt. Mitt stryker en skjorta när han har skjortan på sig. Mitt plockar skräp på balkongen. Mitt åker pulka. Mitts vantar är lagade med silvertejp. Mitt citerar favoritfilmen O Brother, Where Art Thou?. Mitt är överhuvudtaget en ganska skön kille.
I 94 minuter tycker jag väldigt mycket om Mitt. Vad mer är, jag ser Mitt som en rörande underdog. Hans kampanj ser ut att till stor del drivas från gympasalar, lysröriga korridorer och hotellrum, av hans familj plus tre andra. Det ser så litet och intimt ut, alltihop. Det är lite gulligt när han måste lägga sig på golvet mellan flygplansstolarna under turnén för att kunna sova. När han inte förrän i allra sista stund får veta upplägget inför ett viktigt debattprogram. När han är nervös inför en Obama-duell. När han är så fin med sin familj.
Och, hör nu här. Jag har, på riktigt, befunnit mig i någon mindre form av chock sedan eftertexterna började rulla för snart en vecka sedan. Jag, en hyfsat luttrad filmtittare och mediekritisk människa, köpte hela rasket. Rakt av. Köpte i 94 minuter en fullständigt förvrängd och hårdvinklad bild av hur det verkligen ser ut omkring en politiker på den här nivån. Glömde bort miljonerna som skiljer de verkliga underdogsen från de politiska alfahannarna. Glömde i princip helt bort Romneys politik. En oerhört obehaglig reaktion, helt oavsett vilken politiker och politik det handlat om.
Att vilja visa en annan sida av något är en sak, men det här… Jag vet inte. Mitt är så sneaky. Jag har under veckan, i mitt huvud, jämfört Whiteley med Leni Riefenstahl. Jag inser förstås att det inte på något minsta, pyttelilla sätt är en hållbar jämförelse, men jag kan ändå inte komma ifrån en vag domedagskänsla. När politik för så många handlar så mycket mer om hur enskilda politiker framstår än om vad de faktiskt står för, är en film som Mitt en propagandaulv i apolitiska mysbyxor. Om fler politiker får filmare som Whiteley att göra sådana här filmer om dem är vi fucked.