Skräck är bäst på sommaren, och 24 juli kommer rebooten av hemsökt hus-klassikern Poltergeist ! Det är Sam Raimi som rattar den, och vad kan vara mer perfekt än att se om den ursprungliga filmen från 1982 så du på bästa besserwissermanér kan sitta i biosalongen och teaterviska till ditt sällskap »så var det inte alls i första filmen!«?
Poltergeist var en av de filmerna jag och mina mellanstadiekompisar livrädda såg i smyg på raspig VHS – »spänn bandet! Prova tracking!« (ni som fattar, fattar) – inspelad av någon vars »oansvariga föräldrar« (sa mina föräldrar) hade Filmnet, lyckans ost.
Filmen var läskig som tusan, och sedan kunde vi ju med skräckblandad förtjusning fortsätta gotta oss i förbannelseryktena om den kusligt drabbade filminspelningen, vad som var sant eller inte vet jag inte – lilla tjejen dog av en vanlig maginfluensa! Storasystern blev mördad av sin pojkvän!
Väldigt bra med Poltergeist var att man lade ner möda på att lära känna familjemedlemmarna på ett trevligt vardagsvis innan allt brakade igång.
Upplägget är klassiskt: familj flyttar till hus där kusliga saker händer, ofarligt till en början, men sedan eskalerar det. Mer behöver man kanske inte. Väldigt bra med Poltergeist var att man lade ner möda på att lära känna familjemedlemmarna på ett trevligt vardagsvis innan allt brakade igång. Mamman och pappan som tramsade och rökte braj (fast på ett tryggt sätt) i sovrummet, och hade begravning för en guldfisk. Fjärrkontrollskriget med grannen. Vovven som får en våffla under bordet.
Men det var många andra mer skräckiga ögonblick som etsade sig fast!
- »One one thousand, two one thousand…« När jag ser en blixt brukar jag också räkna så, och härma pojkens rädda röst. (Det blir jättekonstigt om folk inte fattar referensen. Vilket de oftast inte gör.)
- »They're hee-eeere!« – närmare beskrivning behövs knappast. Ikonisk scen där Carol Anne pratar med tv-folket: »Yes. Five.«
- Stolarna i matrummet som ljudlöst på en sekund staplat upp sig själva i en formation på matbordet.
- När exorcistgänget kommer till huset och en av dem upphetsat berättar om något som rörde sig typ två centimeter på två dagar och den mycket trötte pappan öppnar en dörr utan att säga ett ord: där inne virvlar alla möbler runt av sig själva.
- Snubben i exorcistgänget som går in i badrummet och ser sig i spegeln, och hela ansiktet blir till rinnig köttfärs. »He won’t be coming back…«
- The mother of all vidriga clowndockor.
- »This house…is clean.« säger den fantastiska klärvoajanten, i 82:an spelad av fantastiska Zelda Rubenstein. (Något som alltid störde mig var ju att hon hade fel! Något så o-cleant som det huset, även efter exorcismen, hade man väl aldrig sett?)
Originalmanuset till 1982:ans version skrevs av Steven Spielberg och kan rekommenderas för läsning, finns på nätet, det är väldigt bra! Eller vad sägs om den här härliga beskrivningen av förorten:
"EXT. CUESTA VERDE ESTATES OVERLOOK – DAY
Anyone outside of Manhattan is familiar with this setting. Sunday in suburbia. A neighbor mows his lawn, another washes his car, and a group of kids play soccer in the street. The middle America World War II bought and paid for."