»My name is Max, my world is fire and blood.«
Så börjar den, en mullrande röst mot en svart fond. Det är så coolt så jag ryser tills jag börjar frysa. Sedan tänker jag motvilligt på A Trip to Italy och Brydons och Coogans tjabblande om huruvida de borde prata mörkare och mer otydligt för att bli tagna på större allvar. Som Tom Hardy i The Dark Knight Rises. Tack och lovar börjar det smälla kort därefter och Max slutar prata. När jag nu tänker efter så säger han faktiskt inte så mycket mer, inte för att han är speciellt tyst för det, han grymtar en massa och vrålar sammanbitet – ungefär som en tyngdlyftare – när han ger eller tar emot stryk. Han är ju duktig på det här Tom Hardy, att gestalta striden mellan det inre lidandet och viljan att slå folk på käften. Precis som i Warrior, eller snackisen för det här året Mad Max: Fury Road. En film som kan sammanfattas på samma sätt som metal-boken Blod, eld, död. För det är vad det handlar om. Just det, bilar också såklart.
Det är så mycket action att man någon gång där mitt uppe i alla explosioner börjar leka med tanken att det kanske ligger något bortom all action, en djupare mening. Det gör det inte. Och det är okej!
Med det här i åtanke kan man förstå att handlingen blivit lidande, eller inte lika avancerad som i andra Tom Hardy-filmer, Tinker Tailor Soldier Spy till exempel. Här är handlingen mer en känsla som sköljer över en med ens filmen börjat. En känsla av blod, eld och död.
Men ok, Imperator Furiosa (Charlize Theron) flyr från sin sekt, tillsammans med ett gäng fortplantare – ja, deras enda uppgift är att föda barn. Målet är som i alla apokalyptiska filmer en bättre värld. Deras kung, sektledare, president, ledare (?) Immortan Joe uppskattar dock inte sveket utan tar med sig hela sin armé av skrikande albinogalningar för att krossa Furiosas drömmar. Och det är här Max kommer in. En Tom Hardy som gör det han ska, varken mer eller mindre. Mer krut läggs det på de övriga skådisarna. Theron övertygar som mänsklig krigare, men bäst av alla är helt klart Nicholas Hoult – Marcus från Om en pojke (!) – suverän i rollen som krigsskadade Nux, med ett fullt fungerande hjärta.
Mad Max: Fury Road är en actionfilm, det är så mycket action att man någon gång där mitt uppe i alla explosioner och feta 3D-effekter börjar leka med tanken att det kanske ligger något bortom all action, en djupare mening. Det gör det inte. Och det är okej! Mad Max: Fury Road bjuder istället på en helt annan slags stimulans, av ett mer sinnligt slag – så långt bortom Marvels kalla beröring man kan komma. För även om det bara handlar om en actionfilm så är det här så fint det bara kan bli. Det känns nästan analogt, ihopsnickrat med hammare och spik.
När Mad Max, täckt av ett ton ökensand, reser sig upp så känns det som om han legat där i en vecka på riktigt. När Furiosa duckar för kulor med bara en arm så tycker man synd om Charlize Theron som offrat sig så för sin roll. När den tusende skrotbilen voltar i ännu ett moln av eld och sargade kroppar, samtidigt som en aldrig sinande ström av »fungerande« bilar sicksackar fram och tillbaka, tänker man på vilken fullkomligt makalös massakrerande upplevelse det måste ha varit för regissören, George Miller. Apocalypse Now 2015. Det skulle inte förvåna mig om det här är hans sista film någonsin.
Så vitt jag kan se så finns det bara två dåliga saker med Mad Max: Fury Road. Snubben med elgitarren – för mustigt för min smak, det här är Mad Max, inte Kusturica eller Jodorowsky – och översättningen av War Boys … »krigskillarna«. Det gäller alltså att blunda vid rätt ställen.
Mad Max: Fury Road har svensk biopremiär idag.