Det är svårt att göra politisk satir i Sydkorea. Landet är troligen den demokrati med striktast lagar vad gäller förtal. Det enda som krävs för att fällas är att ont uppsåt kan bevisas vare sig det som sagts är sant eller inte, och det finns inga undantag vad gäller offentliga personer. Lagen skyddar förstås alla (och utnyttjas till och med av ungdomar), men det är också uppenbart att det är dem på samhällstoppen som främst gynnas av den. Kanske är det därför en av de mest politiska tv-serier jag sett från Sydkorea är förklädd som ett skoldrama.
Redan från början tas mobbningens psykologiska påfrestningar på största allvar, och när det senare blir uppenbart att serien använder skolan för att kritisera allt från rättssystemet till hur rika och mäktiga personer skyddar varandra, så blir mörkret allt mer kolsvart.
Angry Mom börjar med att Jo Kang-ja (Kim Hee-sun) får veta att hennes dotter Ah-ran (Kim Yoo-jung) är svårt mobbad i skolan. Hon bestämmer sig för att göra det enda rationella: klä ut sig till tonåring och infiltrera skolan som elev. Hon har ett förflutet som värsting när hon själv var tonåring, så de andra eleverna fruktar henne snart.
När jag hörde talas om premissen, så trodde jag att Angry Mom skulle vara en fånig komedi. Visst är serien stundtals väldigt rolig, men framför allt är den mycket mörkare än jag kunde tro. Redan från början tas mobbningens psykologiska påfrestningar på största allvar, och när det senare blir uppenbart att serien använder skolan för att kritisera allt från rättssystemet (på sätt som delvis är relevanta även för Sverige) till hur rika och mäktiga personer skyddar varandra, så blir mörkret allt mer kolsvart.
Snarare än en fånig komedi är serien ett fusions-kriminaldrama som kombinerar med skoldrama och samhällskritik. Kang-ja måste infiltrera skolan på samma sätt som en polis kan infiltrera ett kriminellt gäng, och hon måste besegra det kriminella gäng som korrumperat skolan och som högst upp styrs av mannen som leder bolaget som driver skolan samt utbildningsministern.
Men som sagt, serien är också rolig. Hur kan den inte vara det med en sådan premiss? Att som medelålders kvinna spela 18-åring för mig sig vissa buskis-artade svårigheter, och seriens fånigaste sekvens är när Kang-ja gör en hoppspark på så långt avstånd att hennes tilltänkta mål hinner både gäspa och läsa en bok medan hon flyger fram genom luften. Det är som taget ur Looney Tunes, men det funkar eftersom scenen ifråga ligger i en flashback och berättas av en annan karaktär. Man kan ju tänka sig hur legenderna om Kang-jas vilda ungdom kryddats på rejält genom åren.
Angry Mom kommer från nybörjarförfattaren Kim Ban-di som med serien vann tv-kanalen MBC:s årliga manustävling förra året, och så som hon balanserar tramskomedi, mörker, relevant samhällskritik, och en spännande historia med unika karaktärer (speciellt Kang-jas gangstervän från hennes rebelliska ungdom), så förtjänar hon priset.
Jag tänker förstås inte avslöja hur serien slutar, men att säga att hundraprocentig rättvisa skipas vore synd. Hur fånig premissen än må vara, så är serien realistisk där det behövs.