1. X-Men 2 (TV3 fredag kl 22)
Innan superhjältefilmen hade satt sina tänder i varje biosommars späckade schema satte mutanten Wolverine sin adamantium-klor i en intet ont anande biopulbik. Bryan Singers två första X-Men-filmer banade, tillsammans med Sam Raimis Spider-Man-filmer, väg för det serietidningsfilmsunder vi ser florera än i dag. Anledningarna är många men den störst bidragande orsaken var att X-Men serietidningsmediet för första gången togs på största allvar. Singers uppföljare lyckades dessutom med bedriften att vara ännu bättre än föregångaren och bevisade därmed hur superhjälten numer kunde locka såväl de inbitna nördarna som den breda massan. Sedan dess har X-Men-karaktären återkommit till vita duken i olika inkarnationer och konstellationer. Ingen har dock riktigt kunnat mäta sig med den nivå som lades där i början av 00-talet.
2. Se7en (TV4 Film lördag kl 21)
Innan kulturjournalister världen över ens hade tagit begreppet »scandicrime« i sina välartikulerade munnar höjde David Finchers Se7en ribban för seriemördarfilmen. I dag är bestialiska mord med rituella inslag vardagsmat i varannan tv-serie. 1995 slog dock Se7en ner som en bomb med sina grafiska skildringar av mordoffer som hafts ihjäl i enlighet med de sju dödssynderna. Men Finchers thriller var även mer än en vanlig whodunnit. Under ytan blottades ett referensverk med kopplingar till en hårdnackad noir-värld som nu hade jackats upp med samtidens ännu mer cyniska blick. Och Se7en står sig än idag. När exempelvis Glenn Hysén förra veckan listade »Tio filmer du inte får missa« hamnade filmen på en hedrande femteplats. I förhållande till vågen av mörka mordhistorier från Skandinavien är den dessutom fortfarande ett verk vars underhållande svärta är svåruppnåelig.
Scenen där en stammande Michael Palin får två pommes frites uppkörda i näsborrarna cementerade dessutom det faktum att verbala handikapp är en jävligt rolig grej.
3. A Fish Called Wanda (TV4 Film söndag kl 21)
Innan det här med raw food hade letat sig fram till Södermalms SoFo-kvarter skrattade hela världen gott åt en scen där Kevin Kline i tortyrsyfte provsmakade fiskar direkt ur ett akvarium. A Fish Called Wanda blev något så apart som en stötfilm helt och hållet byggd runt farsliknande dubbelspel och det paradoxala i att någon kunde tycka att det är sexigt när John Cleese pratar ryska. Scenen där en stammande Michael Palin får två pommes frites uppkörda i näsborrarna cementerade dessutom det faktum att verbala handikapp är en jävligt rolig grej. En grundpelare som inte ens det Oscarsbelönade talfelsdramat The King’s Speech lyckades rubba.