Om jag tvunget skulle kondensera ner hela min uppväxt till en enda sanning hade den handlat om mat. Det låter banalt, jag vet, men maten var verkligen navet i min familj. Vi åt varje kvällsmål tillsammans. Jag, min bror, våra föräldrar. Klockan 18. Alltid klockan 18. Så ofta och så precist klockan 18 att mina kompisar retade mig för det. Vad de inte förstod var att dessa måltider var mer än bara simpel bukfylla för oss – det var ett sätt att bli… en familj.
I Chef's Table får vi en perfekt blandning av lismande talking heads och bakom-kulisserna-historier.
Även nu, 24 år gammal, spelar maten en stor roll i mitt liv. Så stor att en kompis avföljde mig på instagram för att jag »gillar för många matbilder«. Så stor att jag i vintras mortlade min egen purjolöksaska. Så stor att jag vet vad ankfett har för rökpunkt (190 °C). Ibland går det överstyr, som det ju gör, men samtidigt vilar det något väldigt trösterikt i nörderiet som jag gör bäst i att inte försöka rationalisera.
Jag tänker mycket på förhållandet till mat – både mitt och andras – när jag ser på Netflix nya dokumentärserie Chef’s Table. Serien är skapad av Jiro Dreams of Sushi-regissören David Gelb. Under sex avsnitt porträtterar han lika många stjärnkockar.
Gelb tar oss in på skinnet på de medverkande kockarna, mycket tack vare det stilrena fotot och en smart dramaturgi. En timme per kock ger honom gott om tid att framhäva det han tycker definierar dem. Vi får en perfekt blandning av lismande talking heads och bakom-kulisserna-historier.
För att gå till botten med kockarnas gastronomiska gärningar använder han sig av två förklaringsmodeller. Det handlar dels om att sätta emfas på huvudobjektens relation till sina nära och kära. Som i fallet med Massimo Bottura. Svaret på hur Osteria Francescana blev världens tredje bästa restaurang ligger inte i besöken på parmesanfabriken eller hos den gamla damen som lärde honom att göra pasta – de ligger snarare hos frun, Lara Gilmore. Hennes citat säger allt om Botturas person, vilket i förlängningen även säger allt om restaurangen.
»Vad tyckte du om filmen?«, frågar Lara efter ett biobesök. Massimo Bottura svarar: »Jag… vet inte. Jag satt och funderade på hur man kan göra mozzarella osynligt.«
Den andra förklaringsmodellen Gelb använder sig av handlar om att sätta den givna kocken i relation till Frankrike. Flera av avsnitten snuddar nämligen vid hur det är att åka och träna upp sig under legender som Bocuse eller Ducasse. Samtliga lämnar dock Frankrike förr eller senare. Att återvända till sina rötter och försöka kombinera den inhemska traditionen med tekniker från de franska finkrogarna visar sig vara mer en regel än ett undantag bland de porträtterade kockarna.
Antingen gör man som Magnus Nilsson, som återvände till lilla, lilla Fäviken i Åre Kommun efter sin sejour på enstjärniga L’Astrance i Paris eller så gör man som Francis Mallmann, som efter att ha kammat hem tunga kockpriser i Paris gjorde sin reträt till Patagonien där han numera sätter upp Carcosa-liknande anrättningar i skogen för att kunna grilla lamm ihop med sina anställda.
Ofta överlappar de båda förklaringsmodellerna. Och ibland krävs det till och med mer än så för att göra porträtten rättvisa. Men hur de än går till väga lyckas alltid Gelb och hans crew måla upp en väldigt heltäckande karriärsöversikt.
Som om den spektakulära maten inte vore nog får man även en god insikt i regionerna och kulturen som omgärdar kockarnas restauranger. Det är mat-tv på en nivå som egentligen bara Anthony Bourdain’s Parts Unknown kan mäta sig med i sina bästa stunder. Efter säsongens sex timmar blir jag, om möjligt, ännu lite mer fascinerad av vad riktigt bra matlagning faktiskt kan betyda för, säg, en familj, en stad eller ett helt land.
Chef's Table går att streama på Netflix.