Innehåller spoilers för Mad Men, säsong 7, avsnitt 12, Lost Horizon.
Jag kastar mig inte över Mad Men längre. Inte för att det inte är lika bra utan tvärtom, det är för bra för att få ta slut och jag är livrädd för hur fan det ska sluta… för Don, för Peggy, för Joan och för Roger… för Peter, Betty och inte minst Sally.
Don skulle fiska upp Sally men missade henne, vilket gav honom och Betty chansen att prata lite. Det är så snyggt gestaltat hur de glidit isär och blivit främlingar för varandra.
Och ju närmare slutet vi kommer desto mer rädd är jag att de olika rollfigurernas slut ska vara alldeles för definitiva. Ni vet vad Weiner har sagt (fritt ur minnet): »Ni tror att ni vill ha samma sak vecka efter vecka, men det vill ni inte.« Weiner har otaliga gånger visat att han tar serien dit han vill, inte dit vi vill. Vill han släppa sina rollfigurer fria eller kommer han bestämma hur det slutar för dem? Jag är livrädd, som sagt.
McCann Ericksons kontorslokaler gav mig krypningar. Det är så jag minns 1970-talet: trångt, fult och brunt. Men Don är sig lik igen, både utanför och inuti: välkammad och full av vita lögner.
»Det där med att jag hade gått vilse, det var bara hittepå…«
Hur ska vi kunna ta farväl av Roger? Älskar honom när han gör klart för Harry att de inte är kompisar. Förr hade jag inget emot Harry, som tv-diggare är det klart man gillar tv-galningen – men när han sextrakasserade Megan sjönk han som en sten.
Veckans avsnitt kändes – förutom Dons roadtrip (mer om den senare) – som en Joan-avtackning. Hoppas dock att hon inte är helt uträknad än. Helst vill jag att Joan ska bita öronen av alla jävla mansgrisar på McCann Erickson, Mike Tyson-stylee. Helt stört vilka (jämförelsevis) moderna arbetsplatser reklambyråerna de har jobbat på har varit, där kvinnor fått chansen att stiga i graderna. Overkligt!
Om blickar kunde döda, pt I.
Om blickar kunde döda, pt II.
När Peggy hörde otäcka ljud och började ropa blev jag iskall. Jag försökte tänka igenom vilken seriemördare som härjade i New York i början av 1970-talet men minnet kammade noll. Nu har jag läst på. »Bostonstryparen« härjade på 1960-talet (i Boston, inte New York) och »Son of Sam« höll i gång lite senare (1976–1977). Jag drog en lättnadens suck när det bara var Roger som jazzade loss på orgeln. Där jag alltid retade ihjäl mig på House-scenerna som skulle vara tokroliga så kommer jag verkligen sakna de trippade Mad Men-scenerna (som när Roger tog LSD och som den här).
Puh, bara Roger – ingen seriemördare!
Roger ger Peggy en ekivok tidelagsbläckfisktavla.
Roger spelar orgel, Peggy åker rullgrillor.
Don då? Ja-a ni, vad ska man säga…?! Jag tar för givet att ni, precis som jag, sitter hemma i tv-soffan och frustar »men Dooon!« – mer än man har gjort på flera säsonger. Från handslagstillfället, där han ska visas upp sig för sin nya ägare, till när han han tröttnade på att vara cirkushäst och lämnade det viktiga mötet. Från bilresan där han sömndrucket chit-chattade med Cooper (!), till han hamnade hemma hos caféraggets ex-man. Ouch!
Att Don anställts (ja, ja, blivit uppköpt, då) som cirkushäst passar honom inte… inte alls!
Don lämnar mötet …
… åker på roadtrip och snackar lite med Cooper (som är död) …
… och hamnar på fel plats. Man kan inte låta bli att ropa »men Doooon!« i soffan.
Jag gillade också att Don skulle fiska upp Sally men missade henne. Det gav honom och Betty chansen att prata lite. Det är så snyggt gestaltat hur de glidit isär och blivit främlingar för varandra.
Apropå debatten om hysterikor: Betty läser Freud.
Men avsnittets höjdpunkt var ändå Peggys inmarsch på McCann Erickson-kontoret, med cigg i mungipan och den ekivoka tidelagsbläckfisktavlan under armen. Go Peggy!
Är ni lika sålda som jag på Mad Men just nu? In och kommentera!
Mad Men, säsong 7, avsnitt 12, finns på kanal9play.