Jag har – av lite oklar anledning – ett gott öga till regissören Jaume Collet-Serra. Född i Spanien, verksam i Hollywood, på senare år flitig med Liam Neeson-rullar som Frantic-inspirerade thrillern Unknown och flygplansrafflet Non-Stop (som jag skrev om här). Båda habila actionrullar, men kraftigt återhållna jämfört med Orphan från 2009, en film som blandar välgjord skräck med sleazigt våld, obekväma sexscener med underhållande kalkoninslag.
Handlingen: Peter Sarsgaard och Vera Farmiga spelar ett äkta par med två barn vars tredje barn olyckligtvis dör vid födseln. För att komma undan sorgen adopterar de Esther, en nioårig rysk flicka från ett lokalt barnhem. Parets dotter blir raskt BFF med den nya tösen, men deras son börjar ana oråd. Snart visar det sig att den så väna Esther får Damien från Omen att lira i division fem – Esther är mer Jason Vorhees, fast i prinsessklännning istället för blåställ, och beväpnad med ett oskyldigt leende istället för en blodig machete… men minst lika dödlig.
Sarsgaard dricker hastigt en flaska rödtjut, slumrar till – och när han vaknar ser han allting suddigt och fyrdubbelt, som i ett prisma. I en film gjord år 2009! Det är helt lysande.
Esther spelar ut sina nya föräldrar mot varandra, skadar kamrater i lekparken, slår ihjäl någon med en hammare, eldar upp en trädkoja, knivhotar sin styvbror, med mera – och allt slutar i en sinnessjukt melodramatisk slasherfinal då man mest tittar för att det inte går att sluta titta. Det är här filmens saftiga twist avslöjas – tagline: »You’ll Never Guess Her Secret« – på ett hysteriskt roligt sätt.
Isabelle Fuhrman som Esther imponerar, men det kanske bästa med filmen är Peter Sarsgaards insats. Han är ju i regel snygg och bra i varje film men här har den otacksamma genretypiska rollen som Mannen Som Inte Tror På Sin Fru, trots att allt som händer filmen verkligen pekar på att frugans misstankar om att de adopterat ett ondskefullt barn stämmer till hundra procent.
Det absurda är att det knappt finns någon scen som etablerar Sarsgaards känslomässiga band till lilla Esther – ändå bestrider han tjurskalligt allt Vera Farmiga säger, och plockar fult fram hennes gamla alkoholism som trumfkort trots att de strax innan haft ett jättefint förhållande som till och med innehöll en passionerad ståfralla mot diskbänken. Det finns ingen rim och reson i hans beteende, förutom att driva handlingen plågsamt enkelriktat framåt.
När Sarsgaard till slut förstår sitt misstag är det försent. Och upptakten till den scenen är riktigt härlig: Sarsgaard har just kommit hem från sjukhuset där hans son nätt och jämnt blivit kvävd av Esther med en kudde (vilket bara Farmiga förstått, men hon är på sedvanligt genrevis diagnostiserad som hysterika och fullproppad med valium av de manliga läkarna). Sarsgaard sätter sig i soffan, dricker hastigt en flaska rödtjut, slumrar till – och när han vaknar ser han allting suddigt och fyrdubbelt, som i ett prisma.
I en film gjord år 2009! Det är helt lysande.
Sarsgaards rollfigur i den här filmen kan vara den sämsta, minst lyhörda filmpappan jag sett sen Jack Nicholson i The Shining. Fast Nicholson var mer underhållande i sitt totala överspel, Sarsgaard är mest irriterande. Men på ett härligt sätt.
Orphan har sina brister, men är du sugen på att sitta uppe och mysa med en skräckis inom subgenren Ondskefulla barn vankas det mumma för hela slanten.