Super Bowl: Denver Broncos–Seattle Seahawks (TV10, söndag kl 23:30)
Hur man än ser på saken: amerikansk sport är liksom inte som europeisk sport. Jänkarna har, till skillnad från oss på den här sidan av Atlanten, förstått att jämnhet och oförutsägbarhet är en viktig del av idrottens dragningskraft. Ingen kamp vinner på att vara ojämn. Lönetak och draftsystem är bara två exempel på hur de amerikanska proffsligorna verkar för ett allmänt utjämnande av spelplanen. Visst byggs ändå dynastier, visst finns skillnader i förutsättningar mellan lagen, men inget är lika hugget i sten som i exempelvis den europeiska toppfotbollen. Vilket lag som helst, nästan, kan faktiskt vinna Super Bowl eller Stanley Cup. De senaste fem åren har till exempel bara ett enda lag nått Super Bowl mer än en gång.
Samtidigt har amerikanerna också drivit den kommersiella sidan av idrott – sporten som underhållningsindustri – längre än några andra. Vilket man kan känna sig kluven inför. Super Bowl är en så svulstig och fläskig tv-produktion att det som händer på planen – de närmast schackaktiga förflyttningarna över gräset – ibland blir det minst intressanta.
Inga, inte ens italienarna i Serie A, kan på samma sätt bygga stories kring de stora matcherna som amerikanerna.
Men det finns en fördel av närheten till underhållningen också. Inga, inte ens italienarna i Serie A, kan på samma sätt bygga stories kring de stora matcherna som amerikanerna. När det kommer till Super Bowl 2014 står David-och-Goliat-kampen, som den så ofta gör, mellan quarterbackarna: Denver Broncos rutinerade superstjärna Peyton Manning i spetsen mot Seattle Seahawks mer anonyme Russell Wilson.
Premier League: Newcastle–Sunderland (Viasport Fotboll, lördag kl 13:15)
Det spelar ingen roll hur djupt ned i tabellen eller ibland rentav seriesystemet Newcastle och Sunderland sjunker – Tyne-Wear-derbyna i nordöst fortsätter att vara den engelska fotbollens mest älskvärda matcher. För stämningen, för traditionen, för kampen, för intensiteten.
Lagen kommer från lite olika håll den här gången, vilket bara gör mötet extra intressant. Sunderland har börjat varva upp efter en katastrofal inledning av säsongen under nu sparkade managern (eller vad han nu var) Paolo Di Canio. Efterträdaren Gus Poyet har kanske inte skapat något sprudlande gladfotbollslag, men har plåstrat de allra mest akut blödande såren. Även om offensiven fortfarande är trubbig, klumpedunsen Jozy Altidore på topp har inte levererat som han gjorde i AZ Alkmaar, har Poyet stagat upp försvaret, flyttat in Bissen Larsson centralt i ett 4-5-1 och på så sätt fått en balans som möjligen kan hålla laget kvar i ligan. Särskilt när man har en joker i för tillfället formstarke humörspelaren Adam Johnson.
Newcastle har kanske ett bättre utgångsläge och hade en fin trend innan jul, men har egna problem att brottas med. De har alldeles nyss lånat in Luuk De Jong till exempel, vilket får ses som en rejäl chansning: den holländske anfallaren var strålande i Twente, men har ett par tunga säsonger bakom sig i Borussia Mönchengladbach.
Dessutom undrar man vem som ska sätta De Jong i målchanslägen? Newcastle har för all del gott om inläggshot på kanterna, inte minst om hypersnabbe Loïc Remy flyttas ut från sin centrala position, men försäljningen av mittfältsgeniet Yoann Cabaye till Zlatans PSG gör att jag reser frågor kring vem som ska fördela bollarna ut dit?
Futsal-EM: Portugal–Ryssland (Eurosport, lördag kl 18:30)
Jag var aldrig någon särskilt bra fotbollsspelare. Även om jag spelade ungdomsfotboll i ett hårdsatsande Nacka FF (med en ung Rami Shabaan stretchande bredvid mig) så var mitt kunnande för litet, bollkontakterna för få och elvamannaplanen ett alltför oändligt grått hav av skrapsårsframkallande grus.
Vinterns inomhusfotboll passade mig egentligen mycket bättre. Mindre ytor att täcka, snabbare spel, mer teknik än fysik. Kanske är det därför jag känner en märklig dragning till Europamästerskapet i futsal, denna hypertekniska fotbollsvariant på liten plan med mindre boll. Ryssland var medaljörer i förra Europamästerskapet, Portugal i EM innan dess.
NHL: Toronto–Ottawa (Viaplay, lördag kl 01:05)
NHL skapades i Kanada. Ligans mesta mästare är alltjämt Montreal Canadiens. De flesta spelarrekorden innehas fortfarande av kanadensare. Och det är fortfarande där hockeyn är som allra störst.
Samtidigt är i dagsläget inte ens en fjärdedel av ligans lag kanadensiska och det är över 20 år sedan ett lag från NHL:s ursprungsland vann Stanley Cup.
Varken Toronto eller Ottawa lär göra det i år heller. Sundin och Salmings gamla Maple Leafs ligger och balanserar kring slutspelsstrecket och Senators har en tung säsong på nedre halvan bakom sig. Men jag vill så väldigt gärna att något av lagen lyfter sig och den här matchen är ett väldigt bra ställe att börja på.
Bundesliga: Bayer Leverkusen–Vfb Stuttgart (Eurosport2, lördag kl 15:30)
Som Liverpoolsupporter har jag ju ett alldeles särskilt förhållande till den alltid lika gentlemannamässiga ledaren Sami Hyypiä och hans långa skottäckande, glidtacklande tunna ben. Big Sami lämnade ett hål efter sig som ingen annan Liverpoolmittback efter honom lyckats fylla.
Jag tycker faktiskt nästan lika mycket om honom som tränare i Bayer Leverkusen. Som den försvarsgeneral finnen var har han – i tider då hela Europa charmats av de övriga tyska lagens flödande anfallsspel – byggt bakifrån med ett oerhört stabilt försvar. Och sedan kryddat med den rörliga anfallstrion Heung-Min Son, Stefan Kiessling och Sidney Sam.
Bandy-VM: final (TV4, söndag kl 05:55)
Att Pelle Fosshaug kan vara både förbundskapten för ett av de medverkande lagen i VM och expert i tv-sändningarna från den här iskalla VM-turneringen säger en del om det lätt absurda i det här mästerskapet. Att Sverige vann sin kvartsfinal med 33–5 (!!!) säger givetvis minst lika mycket om klassen på det.
När detta skrivs är finallagen inte klara, men med tanke på hur det sett ut i de senaste världsmästerskapen – Sverige och Ryssland har mötts i åtta av de nio senaste finalerna – så kan man ju göra en rätt kvalificerad gissning. Men även om vägen fram till finalen varit hyfsat ospännande kan det ändå vara värt att ställa en klocka för en infernaliskt tidig söndagsmorgon. För hur ojämnt världens mest ojämna världsmästerskap (33 gjorda mål, alltså! I en kvartsfinal!) än varit brukar just den sista matchen alltid vara precis så tät som VM-finaler i alla sporter borde vara.