Fågel, fisk eller terminator?
Det finns mycket att säga om dagens besked: att det svenska filmavtal som Harry Schein skapade 1963 – ovan kan han ses skissa upp modellen för hur efterhandsstödet till Ingmar Bergman skulle se ut – skrotas efter 50 år är trots allt den största filmpolitiska nyheten sedan det infördes.
Dagens debattartikel som kulturminister Alice Bah Kuhnke levererade beskedet i ger dock få svar om vad en statlig filmpolitik efter 2017 kan innebära. De stora orden saknades inte – »bred kvalitativ film« etcetera – och i de konkreta förslagen låg minorna direkta synliga under jorden.
Om svensk film består av halvtaskiga Hollywoodkopior, eller inte lägger fokus på filmer vars upphovs-hen får ordentligt utrymme att pröva nya vägar – då kommer dessa formuleringar att vara lika sunkiga som det svenska filmavtalet har varit de senaste 20 åren.
Jag skriver om den problematiska biografvinkeln i SvD i dag. Sverige är inte direkt ett land med en sund biografmarknad. SF kontrollerar alltför mycket för att vi ska kunna känna oss trygga i att utbudet blir varierat. Och så vidare.
Men bio är, vet de flesta, en mycket marginell del av hur vi ser film i dag.
Och i skenet av detta – i synnerhet med höjda biljettpriser – är dessutom förslaget om teknikneutralitet en ordentlig halvmesyr. Kulturministern skriver att tidsrymden mellan biografpremiär och andra visningsfönster ska krympa. Jag är mycket osäker på om detta i en nedladdningsvan och streamingformad generation ger incitament emot »piratlösningar«.
Alltför många är vana vid att se film i hemmet – och det är ett val många vill göra. Den vettigaste lösningen i en framtida politik är att kämpa för att så många filmer som möjligt får simultana premiärer. Det bör vara krav i stödformerna om svensk filmpolitik ska vara någotsånär anpassad till att vi snart stavar 2020.
Det finns många saker att ta tag i de närmaste två åren. Inte minst det faktum att filmstöd av det här slaget är en ytterst nationell modell. Runt knuten lurar den påbörjade EU-diskussionen om avskaffandet av regionfönster. Att EU i denna vända, efter hårt branschlobbande, ändå valde att behålla dessa innebär inte att det står hugget i sten. Jag är nog inte den enda som osentimentalt tycker att nationella modeller hör det gångna 1900-talet till. Men förändringar kommer att påverka både distributionen av svensk film digitalt – och kan också komma att påverka biografnäringen. Kanske kommer den dagen då vi ser med värme och nostalgi på dagens SF.
Framför allt ställer det mycket höga krav på en framtida statlig filmpolitik som både kan distribuera filmen på ett sätt som folk vill ha den, men också kan formulera vilka »nationella« principer som gör den viktig att stödja.
Om svensk film då består av halvtaskiga Hollywoodkopior, eller inte lägger sitt primära fokus på filmer vars upphovs-hen får ordentligt utrymme att pröva nya vägar – då kommer de formuleringarna vara lika lite vitala och kännas lika sunkiga som det svenska filmavtalet de senaste 20 åren.
Vi får inte vara naiva. 2017 är inte 1963. För många är detta säkert ett hot, men för många fler ett löfte med oändliga möjligheter. Skrotandet av filmavtalet är ett viktigt första steg mot dessa.