Pitch Perfect 2 klassar in i, som jag ser det, tre filmkategorier. För det första är det en fan-film för de som älskade ettan, som så många uppföljare; för det andra en klassisk amerikansk vinnarfilm modell 1A (mer om det senare); och för det tredje en film som sällar sig till den trend jag tycker mig se av något jag kallar brutalkomedi, med kvinnor i huvudroller. Som The Heat och Bridesmaids, där kvinnorna får vara roliga, korkade och äckliga.
Pitch Perfect 2 är nästan övermättad med bajsskämt, folk som visar muttan för Obama och liknande. I början av filmen är jag skeptisk, men vinns över och tjutskrattar med förtjusning.
Det fina är att Pitch Perfect lyckas bra med alla tre kategorier. Vi får egentligen en klassisk uppföljare, allt är lite större än i ettan, men följer samma modell. Innan filmen listade jag och mitt sällskap vad vi ville ha: Vi ville ha minst en bra mashup, en auditionscen, en sjyst duell och ett smaskigt finalnummer. Precis som i ettan. Och självklart blev vi serverade detta med plusmeny. Alla blinkningar till första filmen finns där, upprepningar av skämt, nästan exakt samma scener, och naturligtvis att vår huvudperson Beca går i samma fälla av kontroll och enkelspårighet som hennes rival i första filmen gjorde.
När det gäller genren amerikansk vinnarfilm så följer den alla stereotyper av liknande filmer vi sett tusen gånger: ett gäng med med eller mindre missanpassade eller på nåt sätt normbrytande individer ska tävla i något. De är ganska kassa i början, eller för att detta är en uppföljare, har en storhetstid som på något sätt pajas av ett misstag eller katastrof, för att sedan under filmen övervinna sina hinder och vinna den tävling som allting kretsar kring. Oftast är undertexten att vi klarar allt om vi bara håller ihop, som ett lag. Och att vinna är rätt viktigt ändå.
Brutalkomedigenren har varit en rätt strikt manlig affär, med The Hangover som kronprins. Det handlar om klantiga (oftast inte jättesnygga eller framgångsrika) män som hamnar i knipa på olika sätt, gärna äckliga knipor. De senaste åren har brutalkomedin riktat in sig mer på kvinnor. Och tro det eller ej, det känns oroväckande fräscht att kvinnor tillåts skämta om kackigt sex, kräks och fisar. Eller färscht och fräscht… ni fattar. Pitch Perfect 2 är nästan övermättad med bajsskämt, folk som visar muttan för Obama och liknande. I början av filmen är jag skeptisk, men vinns över och tjutskrattar med förtjusning.
När det gäller musikdelen är filmen såklart proppad med acapellaiserad populärmusik, allt från fantastiska 1990-tals-hiphop-battlet till nyare popmusik som Beyonce och Icona Pop. Jag måste erkänna att jag inte tar alla referenser, men det gör inget då arrangemangen är helt sjukt bra gjorda.
Alla blinkningar till första filmen finns där, upprepningar av skämt, nästan exakt samma scener, och naturligtvis att vår huvudperson Beca går i samma fälla av kontroll och enkelspårighet som hennes rival i första filmen gjorde.
Handlingen, då? Alltså, den är inte så jätteviktig. Seriöst. Se stycket om amerikansk vinnarfilm. Men i korthet: den utspelar sig tre år efter första Pitch Perfect. Beca går sista året på college och har dedikerat all sin tid till sin acapellagrupp Barden Bellas. Deras unika sound har gjort dem kända och filmen inleds med att gruppen ska framträda för presidenten. Något som såklart slutar i katastrof och de stängs av från att varken få tävla eller ta in nya medlemmar. Genom ett kryphål i avstängningsvillkoren så kan de bli fria från sin avstängning om de vinner VM i acapella som de kvalificerat sig till. Det blir gruppens nya mål, men hinder kommer såklart ivägen. Mest för att de fastnat i allt för komplicerade arrangeman, och att Beca är mer intresserad av sin egen karriär än college-acapella. Genom många bedrövelser och en klassisk få-tillbaka-tilltron-på-sig-själv-resa och ett träningsmontage (!) får naturligtvis gruppen tillbaka sin ompf och kan åka till Köpenhamn för att tävla i VM och förhoppnings slå deras stora fiende – väloljade brutal-acapellamaskinen Das Sound Machine från Tyskland. Om det går bra i slutändan? Gissa.
I början sitter jag med armarna i kors och tycker de försöker för mycket. Det är extra allt, fast samtidigt ganska trevande, men efter en stund hittar filmen formen rejält. I slutet är jag trött i käkarna pga allt skrattande. Men det bygger ju på att man uppskattar alla de tre genrerna som jag listat ovan. Ibland är manuset så icke-PK att jag liksom blir chockerad över att de vågar, med lätt skämsiga skratt som följd. Framförallt är det sjukt många Fat-Amy-skämt samt att kommentatorerna får mycket mer utrymme än förra filmen, vars extremt fördomsfulla kommenterande av acapellascenen är både skämsligt och plötsligt, när man är lite nednött, jävligt roligt.
Bäst: DAS SOUND MACHINE. Alltså, skurkarna i denna filmen är så jävla roliga. Och har de bästa låtarna, bland annat en helt sjukt svänging version av Kriss Kross gamla one hit wonder Jump. Becas försök att förolämpa deras långa och sjukt snygga ledare är några av filmens roligaste repliker: »Yeah, and your sweat smells like cinnamon. Damn it!«
Dessutom: kärlekshistorien mellan Beca och Jessie är så i bakgrunden att den helt kunde skippats. Det är en stor och bra förbättring. Fokus ligger på tävlingen och musiken.
Jag lämnade biografen med en känsla av att vara mätt, nöjd och jävligt glad. Och en stor lust att se om följande filmer: The Heat och Bring it on nummer ett, två och tre. Pitch Perfect 2 kvalar in i samma liga, och i min bok är det fan inget dåligt.
Tittartips: Gör ett gäng mojitos, se Pitch Perfect 1 och ta dig sen till bion. Det kräver såklart att du uppskattar amerikansk vinnarfilm som klarar Bechdeltestet och inte backar för bajsskämten. Då är detta en film för dig och alla dina likasinnade vänner.
Pitch Perfect 2 har svensk biopremiär den 13 maj.