Säsong 5 av Louie hade mycket att leva upp till efter den makalöst kreativa och komplext drivna fjärde säsongen. Den senare hade Louies sökande kärleksrelationer som motor, för att i andningspauser släppa fram djupt personliga och nästan tvångsmässigt utforskande uppgörelser från barndomen på ett så uttömmande sätt att det var svårt att se på vilken grund historien skulle återupptas. I intervjuer har Louis CK själv erkänt att han inte visste vad han skulle göra och att det var nära att det inte blev något alls.
Att det blev en ny, om än förkortad, vända har vi ett pårökt inspirationsrus att tacka. Hög som Kaknästornet fick han en lysande idé, skrev tio sidor manus och ringde FX. När planen var satt i rullning för åtta nya avsnitt tittade han på sitt gräsosande material, insåg att det var oanvändbart och slängde alltihop.
Greppet med fristående coming-of-age-historier känns gjort och kvar finns små till synes disparata betraktelser om åldrande, föräldraskap och meningen med livet på typiskt Louie-vis.
Bristen på underliggande riktning har också lyst igenom i de inledande avsnitten. Relationen med Pamela har stått och stampat, greppet med fristående coming-of-age-historier känns gjort (vilket han fiffigt metakommenterar i ett av avsnitten med en påbörjad flashbacksekvens som blir bryskt avbruten) och kvar finns små till synes disparata betraktelser om åldrande, föräldraskap och meningen med livet på typiskt Louie-vis. Somligt lekfullt absurdistiskt, somligt rörande realistiskt, och ibland en kombination av allt, som i scenen om att bli bajsnödig ute på stan:
Precis som i hans senaste ståuppspecial är det dock svårt att klaga när det görs så glimrande skickligt.
Cop Story som sändes förra veckan är ett exempel.
Historien om hur han träffar en bekant från förr, motvilligt tvingas till umgänge och nystar sig allt längre in i ett sammanbrott framhäver Louis CK:s unikt pekpinnebefriade tv-språk. Få skulle ens ge sig på att teckna ett mångdimensionellt porträtt av en fullkomlig skitstövel på 20 minuter. Lenny, övertygande gestaltad av Michael Rapaport, är ett arsle till polis av den typ som verkligen inte borde vara polis. En buffel som med ett lekmannaöga förmodligen skulle må bra av en diagnos och möjlig medicinering. Men på den tid det tar för dem att gå till en bar, ta en drink och gå hem hinner man avsky honom, skrämmas av honom och ömma för honom i en motstridig känslokakafoni.
Avsnittet ramas in av två scener som grovt kontrasterar till huvudberättelsen: i inledningsscenen finns en underbar men vid första anblick apart sekvens där Louie ömt kysser en manlig skyltdocka och till sluttexterna rullar en söt dialog där rollfigurerna Lenny och Louie först bondar över stickning innan skådespelarna Michael och Louis bryter fram i en skrattattack och utbyter kärvänliga blickar och ryggklapp. Två bomullstussar av machovaccin som baddar sårskorpan däremellan: den täta och obönhörligt berättade storylinen om destruktivitet, aggressivitet och frustrationen av att vara inlåst i ett beteende och ett känslomönster utan verktyg för att nästla sig fri.
I veckans avsnitt, Bobby's House, fortsätter genomlysningen av maskuliniteten. Utan att avslöja för mycket lider Louie machomannens alla svåraste nederlag och könsrollsutforskandet slingrar sig genom avsnittet som kröns av en sexscen där Louie blir penetrerad, vill prata känslor och gråter mascararandiga tårar.
Om än något spretigt – Louie skruvar fortfarande tv-kompassen dit få andra går. Nyanserade illustrationer om mansroll och människoroll, allt paketerat i ett knappt halvtimmesverk skrattretande otillräckligt etiketterat som »komedi«.
Louie säsong 5 sänds på FX.