Nick Cave, medelålders rockikon och arbetande musiker med fru och barn, vaknar på morgonen och går och lägger sig på kvällen. Däremellan följer vi honom i hasorna: han besöker en terapeut och pratar om barndomen och förhållande till sin pappa, han tittar in i Nick Cave-biblioteket där två idoga arkivarier samlar gamla dagböcker och memorabilia och småpratar med honom om konsertminnen, och han häckar i studion och i köket tillsammans med gamle Bad Seeds-kollegan Warren Ellis. Mellan stationerna kör han runt i sin bil och plötsligt dyker gamla vänner upp i baksätet som spöken, och försvinner lika snabbt: Ray Winstone, Blixa Bargeld, Kylie Minogue.
20,000 Days On Earth är ett slags fiktiv dokumentär om den tjugotusende dagen i Nick Caves liv.
Allt kulminerar i en mäktig konsertsekvens där Cave också avslöjar sin scenteknik: han fokuserar på några fans i första raden, spänner blicken i dem och försöker skrämma livet ur dem, samtidigt som han från scenen sticker ner armarna som tentakler och liksom suger näring ur de hänförda fansen som en rockdemon.
20,000 Days On Earth är ett slags fiktiv dokumentär om den tjugotusende dagen i Nick Caves liv. Den scriptade formen funkar, och Cave lämnar ut tillräckligt mycket för att ge en spännande inblick i nåt slags vardagsliv som rocklegend, samtidigt som den dekonstruerar konstnärsmyten precis lagom lite för att ändå behålla magin och Caves ikonstatus intakt.
Bäst är, förutom Kylie Minogues inhopp i taxin och deras mysiga småprat om gemensamma dunderhiten Where the Wild Roses Grow, scenerna i studion som ger en snygg insikt i skapandeprocessen och allt gnet, tjat och pillande som det tar för att slipa fram en låt.
Nick Caves egen voiceover dyker upp med jämna mellanrum och levererar en och annan plattityd, men också en del tänkvärdheter om livet, konsten och skapandet, om att spela live och att skapa en scenpersona som är larger than life. 20,000 Days on Earth är obligatorisk tittning för alla med minsta intresse av Nick Cave.