Innehåller spoilers för Vikings, säsong 3, avsnitt 10, The Dead.
Det är mycket som gör Vikings till en av de starkaste serierna i nuläget. En av de viktigaste faktorerna är dess trotsiga förhållande till fördomar och klichéer. Hur den hela tiden kämpar för att inte infria publikens förväntningar. Till att börja med så är Vikings långt ifrån dess yta och skal. Förväntar man sig en slagsmålsorienterad orgie osandes av manliga hormoner så blir man besviken – ironiskt nog är det just den här typen av förväntningar som drar tittare. Istället är Vikings en typ av meditativ skröna som inte alls bara vänder sig till män utan är betydligt mer nyansrik än så.
Förväntar man sig en slagsmålsorienterad orgie osandes av manliga hormoner så blir man besviken – ironiskt nog är det just den här typen av förväntningar som drar tittare.
Liksom förra årets säsongsfinal slutade även denna i en slags bluff, men då förra årets kändes något väntad – Flokis påstådda samarbete med kung Horik – kom den här som en glädjande chock. Jag pratar naturligtvis om Ragnars »död« och hans uppståndelse bakom de parisiska murarna. I vilken annan serie som helst i liknande genre hade en sådan scen uppfattats som självklar, men när den levereras i Vikings blir den till något helt annat. Just för att den känns så otrolig. Vikings är ju nämligen ett rätt vardagligt krigsdrama annars. Lite grann som om Utbildningsradion fått i uppdrag att hotta upp historien för trötta gymnasieungdomar. Således också lite träig och sävlig till dess utförande. Inte för att jag har något emot det, inte alls faktiskt. Det är otroligt skönt att slippa en serie som enbart talar till ens popcornbegär.
Vikings är naturskön, hård, tragisk. En avhuggen arm leder till en långsam död och kämpas det inte på slagfältet så dräps man snart av sina egna. Just därför fungerar Ragnars bluff, för att man aldrig väntade den och för att den egentligen inte passar in i en serie som Vikings. Men ändå sitter man där och hejar.
Annars har tredje säsongen känts mer poetisk och flummig än tidigare, som en fortsättning av det stiliga introt, med fokus på religion och mytologi. En mer indirekt ansats än tidigare, där den nästan erotiska kärnan utgjorts av hårda/mjuka blickar och ord mellan Ragnar, Athelstan och Floki. En religiöst inbördeskrig som slutade med att Floki mördade Athelstan och Ragnar tog över hans kors. Efter det gick det utför för både Floki och Ragnar, som båda absorberats av ett mumlande vansinne resten av säsongen. Floki med sin hybris och Ragnar med ett mer bokstavligt mumlande. För visst har han väl tuggat och stirrat mer den här säsongen än någonsin tidigare?
Ragnar och Flokis åsidosättande har lämnat mer plats åt Ragnars bror Rollo och sonen Bjorn. Rollo som kanske är den mest intressanta, mest mänskliga kanske, av alla karaktärer i Vikings. Från förrädare till hjälte och nu förrädare igen. Dessutom den som stod för säsongens enda komiska inslag. Hans trevande försök till ett »hej« på franska efter prinsessan Gislas långa förolämpning – även den på franska – blottade nya sidor hos Rollo. Och jag gillade dem!
Gissningsvis kommer säsong fyra handla om Rollos eskapader i Paris, samt hans minst sagt komplicerade relation till brorsan. Förhoppningsvis får vi även lite mer Lagertha och den sadistiska greve Odo, inte alls så ärbar som han verkade. Hmm, vad är det egentligen som gör slott och källare synonyma med piskor och kedjor? Och Ragnar, han kommer väl tillfriskna helt? Vem ska annars bekämpa Rollo…?
Vikings finns på HBO Nordic.