Jag kommer ihåg när Palme dog och när Kurt Cobain dog. Masthuggstorget i Göteborg, Nirvana-biljetter i plånboken – där de legat i ett halvår – och Bengans skivor de kommande timmarna. En kompis far hämtar upp oss och berättar nyheten. Vi byter in biljetterna och får pengarna tillbaka. Suck … varför behöll vi dem inte och ramade in dem? Kanske för att vi bara var barn och inte kunde greppa vad som hade hänt, eller var vi arga? Bara en månad innan hade Cobain försökt ta livet av sig, men misslyckats. Jag minns att jag tänkte: vänta tills efter spelningen är du snäll.
Vi kan dividera i all framtid om huruvida Nirvana förtjänade framgångarna mer än alla andra band som var aktuella under den här tiden. Kanske inte, men för mig personligen utgjorde de en del av mitt liv.
Växte man upp vid exakt rätt tillfälle, umgicks med rätt sorts människor och bodde på landet så lyssnade man på Nirvana. Så var det för mig och säkert många andra. Jag minns hur det var när Nevermind släpptes och hur den var det enskilt enda man lyssnade på. Vi gav en kille i grannklassen pengar för att spela in MTV åt oss, på long play så klart. Sedan satt vi på helgerna, drack folköl och såg timme efter timme med Alternative Nation. Vi kopplade ihop våra VHS-spelare och klippte ihop ett mix-tape med de bästa partierna, videos, live-framträdanden och intervjuer. Jag minns nästan alla klipp och hur man drömde om festivaler som Reading och Roskilde. Det var inte bara Nirvana utan även Metallica, Pearl Jam, Sonic Youth och Pavement. Musik att växa upp till. Sedan kan vi dividera i all framtid om huruvida Nirvana förtjänade framgångarna mer än alla andra band som var aktuella under den här tiden. Kanske inte, men för mig personligen utgjorde de en del av mitt liv.
När nu Brett Morgens smått unika dokumentärfilm Kurt Cobain: Montage of Heck gör snabbvisit på svenska biografer, känner jag igen en stor del av materialet. Det blir en reviderad resa tillbaka till ungdomen, slitna VHS-band, illasittande jeans och flanellskjortor. Samtidigt som den presenterar bilder och klipp som aldrig tidigare visats – på ett högst innovativt sätt dessutom.
Kurt Cobain: Montage of Heck är, till skillnad från Nick Cave-dokumentären 20 000 Days On Earth, en »riktig« dokumentär. (Jag lägger ingen värdering i det, faktum är att jag oftast föredrar mellanting som inte är så löjligt besatta av att förmedla en sann bild, utan mer en slags kvalitativ förströelse.) Genom tillgång till dagboksanteckningar och en massa hemmavideos har Morgen snickrat ihop en film det kommer att snackas om i många år framöver.
Materialet är massivt men arrangemanget lekfullt, smart och snyggt. Kurt Cobain: Montage of Heck förlitar sig till stor del på animationer, både klassiska sådana där delar av Cobains liv gestaltas, samt mer plottriga där Cobains anteckningar kommer till liv.
Oavsett vad man tycker om Kurt Cobain, eller bandet i övrigt, finns här scener som passerar hjärnan och går rakt in i hjärtat. Gamla super-8 klipp av en ung Cobain som kämpar med att blåsa ut ljuset på sin födelsedagstårta, spelar gitarr och gör sig till inför kameran. Inget speciellt kanske, vi har alla sett den här typen av klipp ett antal gånger, men vetskapen om historien som komma skall förändrar allt. Vi vet ju alla hur det slutade.
Med en speltid på över två timmar berättar Morgen historien om Kurt Cobain, från A till Ö. Trasslig barndom, sviktande självförtroende – med extrema toppar och dalar – hela framgångssagan, självmedicinering, Courtney Love och deras dotter Francis Bean.
Materialet är massivt men arrangemanget lekfullt, smart och snyggt. Kurt Cobain: Montage of Heck förlitar sig till stor del på animationer, både klassiska sådana där delar av Cobains liv gestaltas, samt mer plottriga där Cobains anteckningar kommer till liv. Det handlar om grav ångest och paranoia, men också en smärtsamt stark kärlek till musiken och den egna familjen. Just de senare bitarna är tunga att se på. När en påtänd Kurt Cobain knappt orkar hålla i sitt barn utan att kollapsa bryts väggen mellan det dokumentära och livet man själv lever. Det är sällan en film lyckas med att locka fram så många känslor. En blandning av empati, sorg och förakt. När man väl fått distans till det hela och fötterna återigen får kontakt med marken inser man det geniala med att knyta ihop en ung Kurt Cobain och en ung Francis Bean. Synd bara att inte Cobain själv fick chansen.
Kurt Cobain: Montage of Heck visas på SF-biografer över hela landet ikväll och släpps på import-dvd/blu-ray nu på torsdag.