En amerikansk före detta mordutredare på FBI och en svensk kriminalchef med tunga FN-meriter och en osedvanlig förmåga att lösa svåra brott. Två ärrade herrar som med pannorna i djupa veck och allvar i blick reser landet runt och med fräscha ögon tar sig an ouppklarade mordfall under ledning av Hasse Aros berättarröst. TV4:s nya satsning Svenska fall för FBI består av en matsked Serial, en nypa Veckans Brott och ett kryddmått Efterlyst, ingredienser som alltid har kittlat publiken och ligger helt rätt i tiden.
Men slutresultatet är som tv-program betraktat tyvärr väldigt uddlöst, även om det i slutänden presenteras till synes ny och för fallet viktig information.
I första avsnittet reser den knarriga duon till skånska Kristianstad, en stad som hösten 2004 hamnade i mediernas centrum då det visade sig att en villabrand som inträffat efter midsommar och där en kvinna förolyckats, egentligen var iscensatt för att dölja att kvinnan hade mördats genom kvävning.
Den mördade kvinnan hette Eva-Marie Strandmark, hon var frånskild och mamma till en treårig dotter, och kvällen före mordet hade hon ätit middag med dottern och ex-mannen för att fira den senares födelsedag, och därefter begett sig till en biljardhall där hon träffat en väninna. Efter stängning vid midnatt hade Eva-Marie med bil skjutsat kompisen hem och därefter kört till sin ensligt belägna villa. Vid fyratiden på morgonen fick larmcentralen ett telefonsamtal från traktens tidningsbud, huset stod i brand.
När mordutredningen väl kommit igång på hösten riktades polisens misstankar snart mot ex-mannen, som dock visade sig ha alibi – ett vittne försäkrade att ex-mannen och dottern varit hemma hela natten, och alltså inte kunde ha åkt ut till sin tidigare hustrus hus och mördat henne.
En befolkning som det senaste decenniet översköljts av »det svenska deckarundret« och skedmatats med tv-filmatiseringar av samma böcker lär knappast finna analyserna som presenteras särskilt häpnadsväckande.
För att vara så erfarna utredare inleder därefter FBI-veteranen Mark Safarik och den svenske kriminalaren Bo Åström en till synes rätt ytlig utredning. De reser till Kristianstad för att prata med en väninna till Eva-Maria Strandmark som startat en stiftelse i Eva-Marias namn, de åker till polishuset i Helsingborg för att prata med den ansvarige utredaren, det görs ett besök i vad som finns kvar av den nedbrunna villan, de träffar kompisen som Eva-Maria spelade biljard med sin sista kväll i livet och letar upp alibivittnet.
Samtalen med vittnena och diskussionerna duon emellan blir aldrig särskilt spännande eller djupgående, en befolkning som det senaste decenniet översköljts av »det svenska deckarundret« och skedmatats med tv-filmatiseringar av samma böcker lär knappast finna analyserna som presenteras särskilt häpnadsväckande.
Men att det verkliga livet sällan når Lars Kepler-nivå när det kommer till våldsfixerade brottsskildringar, överjordiskt smarta polisutredare och halsbrytande vändningar visste vi väl förhoppningsvis redan. Jag tänker inte ställa mig kritisk till att verkligheten inte når upp till den skruvade nivå kriminalfiktionen numera ligger på.
Däremot går det utmärkt att vara kritisk till de luckor som premiäravsnittet av Svenska fall för FBI visar upp. Eller rättare sagt varför flera helt grundläggande frågor aldrig överhuvudtaget ställs, eller åtminstone inte redovisas för tittaren.
Tidigt i avsnittet presenteras exempelvis med viss dramatik ett anonymt brev, som ska ha inkommit till Eva-Marie Strandmarks stiftelse i vilket det antyds att någon vet mer än den är villig att berätta om mordet. Hur långt efter mordet har det här brevet skrivits? Var brevets existens tidigare känd och en del av polisutredningen? Det får vi aldrig veta, vilket gör det helt omöjligt att som tittare värdera brevets betydelse.
Likaså gäller det upplösningen, som jag inte ska avslöja (men vill ni googla så finns det purfärska nyhetsartiklar hos flera av dagstidningarna) men där tittarna också lämnas helt i sticket gällande ett par avgörande frågor som superduon aldrig ställer till nyckelvittnet, vilket naggar trovärdigheten rejält.
Även om de har rätt, så dumförklaras publiken när så mycket lämnas obesvarat.
Jag menar med detta inte att Åström och Safarik nödvändigtvis har fel i slutsatsen de därefter drar – Safarik pekar i sista scenen rätt brutalt ut personen han anser har mördat Eva-Marie Strandmark – men även om de har rätt, så dumförklaras publiken när så mycket lämnas obesvarat. Hur det kommer sig att dessa utredare så till synes enkelt får de här nya uppgifterna serverade sig får vi heller aldrig veta, detta är trots allt ett fall som ofta stötts och blötts i medier, och som varit föremål för inslag i såväl Efterlyst samt ingått i cold case-satsningar tidigare, utan att något egentligt nytt kunnat visas upp. Inget av detta nämns här, heller inte att det under utredningens gång funnits andra spår som polisen nystat i.
Min bestående känsla efteråt är tyvärr inte att rättvisa äntligen kan vara på väg att skipas, i stället sitter jag och irriterar mig på allt som inte redovisats, och det till synes utan orsak. Turerna och vändningarna i fallet verkar vara betydligt färre än i ett ordinärt avsnitt av en krimserie som CSI eller Bones (två serier som Safarik tidigare konsultat för), så det kan knappast vara för att det riskerade göra fallet för svårt för tittarna om de redovisats korrekt.
Så vad var orsaken? Riskerade utpekandet att inte framstå som kassaskåpssäkert om det infogades ett par om och men? Så lättvindigt kan vi väl inte hantera något så allvarligt som mordutpekanden?
Första avsnittet av åtta av Svenska fall för FBI visas på TV4 klockan 21 i kväll.