Kvällens måste-tv för makthavare, mediemänniskor och medborgare i alla åldrar är såklart SVT:s visning av Laura Poitras mångfaldigt prisbelönade dokumentär Citizenfour, som på ett unikt sätt skildrar fallet Edward Snowden, händelserna som ledde till hans avslöjanden, och det omedelbara mediala och politiska utfallet av dem. Unikt, eftersom Poitras tillsammans med Glenn Greenwald var den journalist som Snowden först vände sig till med sitt enorma NSA-material. Hon har således befunnit sig mitt i händelsernas centrum från dag ett, från de första trevande kontakterna med den anonyma källa som visade sig vara Snowden, via de hemlighetsfulla och paranoida mötena i Hong Kong, till den enorma uppmärksamheten när allt offentliggjordes.
Citizenfour känns som en febrig politisk thriller, en paranoid pulshöjare som lämnar en fundamental känsla av oro, maktlöshet och desillusionering efter sig.
Har man följt Edward Snowden och turerna kring hans avslöjanden någorlunda noggrant sedan hans namn blev världskänt i juni 2013 ger Citizenfour inte jättemycket nytt vad gäller omständigheterna kring NSA:s omfattande avlyssningsmetoder – andra dokumentärer och nyhetsrapportering har förtjänstfullt redovisat detta – men närvaron, känslan av att följa med Poitras när hon och Greenwald träffar den timide Snowden på ett hotellrum och får ta del av hans material, gör filmen helt outstanding.
Det är oavbrutet spännande och skickligt berättat. Naturligtvis har Poitras en oerhörd fördel att vara på första parkett, men det finns också en särskild laddning här, en energi i bilderna och klippen som bara en suverän dokumentärfilmare får fram. Det hade lätt kunnat bli en ful, visuellt platt produktion – som de flesta dokumentärer av det här slaget är – men Citizenfour känns mer som en febrig politisk thriller, en paranoid pulshöjare som lämnar en fundamental känsla av oro, maktlöshet och desillusionering efter sig.