Började kolla på italienska 1992 (Sky Italia/HBO Nordic) i veckan och det var ju tyvärr några timmar av mitt liv som aldrig kommer tillbaka. En fullständigt stillös serie med megafonisk melodramdialog där varenda händelse och manusidé förs fram via krystade repliker, ett pseudo-arty kameraperspektiv med ständiga bildvinklar bakifrån folks axlar och ryggar, och incirklande ovanifrån, fast helt utan effekt och stringens; samt en gnutta porrsex när regissör och manusförfattare känt att »här lägger vi in lite porrsex va?«.
We know where we’ve been. We know where we are. Let’s assume that it’s good. Imagine it gets better. It’s supposed to get better.«
Så jäkla synd på en grym premiss i tidiga 1990-talets Milano, mitt i födelsen av Lega Nord och Berlusconis mediakorruption, med påkostad miljökänsla och där Stefano Accorsi spelar ut en roll som hade kunnat vara en italiensk Don Draper om det inte varit för det taskiga manuset.
Veckans Mad Men (AMC/Kanal 9) var förstås desto bättre. Och fanns det någon poäng med att slösa tid på 1992 så var det att förstärka insikten om hur otroligt bra Matthew Weiner hanterar denna enorma mängd storylines som numera utgör tv-världens mest komplexa och vuxna dramaserie. Hur den både skiftar fokus (förra gången Dons relationer i nutid och exposé; nu inte minst Sally-fokus, men samtidigt byggs det vidare på känslan att Don via arbetsuppgifter drar upp ett större narrativ om sig själv och sitt liv, formulerar meningsfullhet och lycka och åt sig själv, i ett tillstånd av medelålderns tomhet när han distanserat sig från allt: jobbet, barnen, kvinnorna, boendet. I veckans avsnitt tog han på sig att skriva ett tal för Roger och en kickoff-konferens med McCann, som skulle berätta om vart byrån är på väg, och i ryggläge på kontorssoffan läste han in i diktafonen:
»We know where we’ve been. We know where we are. Let’s assume that it’s good. Imagine it gets better. It’s supposed to get better.«
Och vad tycker ni om Joans nya kärlek? Först är barnen ett oöverstigligt hinder för förhållande, sedan blommor till kontoret… Karln verkar väl schysst, trots allt, men Joan förtjänar inget mindre nu än en relation som är till 100 procent på hennes villkor!
Och vad tycker ni om Joans nya kärlek? Först är barnen ett oöverstigligt hinder för förhållande, sedan blommor till kontoret…
Det är lätt att fastna i detaljer i Mad Men. En grej jag inte läst någon kommentar om, men som jag bara älskade, var hur Don i förbifarten ställde nyfikna följdfrågor i flera olika konversationer, för att få tankespår till talskrivandet, men också som ett led i narrativet om hans liv… Och jag älskade hur det rent tekniskt var skrivet och utfört, i synnerhet när hans sekreterare började prata om World’s Fair 1964 som uppslag åt Don och han hastigt sken upp, vände sig om, frågade vad hon gillade bäst, men hur den repliken avbröts tvärt av att någon annan kom in i rummet och hur det var gjort för att förbises…
Sally hade som sagt en huvudroll i Mad Men liksom tonårsdottern Paige hade en i veckans säsongsfinal av The Americans (FX). Ett sedvanligt urstarkt avsnitt i en alltmer existentialistisk serie där Philips svängningar mellan moralisk avstängdhet och djupt självtvivel är mitt favoritspår just nu, men där scenen med de tre generationernas möte på ett hotellrum i Berlin – mormor, mor och dotter – förstås stal showen.
Paiges fortsatta reaktion vid hemkomsten var oväntad. Dock är jag säker på att den emotionella cliffhangern blir verkningslös… visst kommer väl pastorn att utgå från att den i hans ögon konfliktfyllt utagerande tonåringen svävar ut i fantasier?
Louis C.K. skämde bort oss med rena auteur-säsongen av Louie (FX) senast så jag kan inte låta bli ett känna en smula besvikelse på de nya avsnitten, men en smula är lätt att svälja och på det stora hela är det både inspirerat och rörande. Och verkligen inte roligt, senast, med den kraftigt adhd-lidande barndomsvbekantingen som plötsligt bufflade sig in i Louies liv – jag gillade att storyn berättades i ett enda liksom uppgivet flöde utan inklippt stand-up.
Det har varit en fantastisk BBC-vecka också. Både Ordinary Lies och Inside No. 9 ärknäckande starka, fullständigt beroendeframkallande; jag gillar Peter Kays nya minimalistiska komediserie Car Share, och i veckan påbörjades också en ny säsong av briljanta W1A.
Andra serier jag följer med största intresse just nu är Nashville (ABC/Viaplay), The Red Road (SundanceTV/C More), Veep och Silicon Valley (HBO Nordic/C More), Critical (Sky), kanadensiska Young Drunk Punk (City) och ypperliga American Crime (ABC).
Till sist vill jag härmed göra slut med Larry Wilmore. Eller, vi separerar i alla fall en tid. Medan Jon Stewart har en absolut formtopp för tillfället, konstant uppspelt av att ha finaldatumet i sikte, har nu The Nightly Show with Larry Wilmore (Comedy Central) tappat precis allt. Oinspirerade manus, ovanligt många skämt som faller platt till och med hos studiopubliken (tills Larry ad-libbar ett extravarv, ofta genom att addera »that’s me, doing my…«, vad det nu är han gör, och upprepar den halvvissna rutinen…) och – tristast av allt – de tidigare så inspirerade rundabordssamtalen som gått i stå.