I Avengers: Age of Ultron är det full fart framåt från första filmrutan som gäller. Filmen börjar mitt i en furiös fight: Avengers försöker befria hittepå-öststaten Sokovia från Hydra och samtidigt hitta Lokes spira (Hmm, har de inte redan letat reda på den några gånger?). Mitt i striden stöter de på tvillingarna Scarlet Witch och Quicksilver. Quicksilver har vi redan sett, porträtterad av en annan skådis, i X-Men: Days of Future Past. Den här Quicksilver är argare och minst lika provocerande, på ett bra sätt.
Shit happens och jordens mäktigaste hjältar måste rädda jorden … igen.
Ni minns väl att Tony Stark slogs mot panikångestattacker och posttraumatisk stress i Iron Man 3? Det spåret fortsätter här. Efter den inledande fighten bestämmer sig Stark för att dra i gång ett vilande fredsbevarande program – en artificiell intelligens med kodnamnet Ultron – men shit happens och jordens mäktigaste hjältar måste rädda jorden … igen.
Jag älskade förra Avengers-filmen men gick ändå in i salongen med låga förväntningar den här gången, osäker på hur mycket mäktig cgi jag skulle mäkta med. Sanningen att säga har Marvel's Daredevil fått mig att tröttna ännu lite mer på cgi-slagsmål där man i princip inte hinner se vad som händer. För det är djävulusiska mängder cgi-slagsmål, det är nästan så att jag vänder mig om och försöker se vem i salongen som håller i spelkontrollen. Att filmen är i 3D gör att det känns ännu mer som ett spel, jag har aldrig vant mig vid det där extra »filtret« mellan mig och filmen. Jag gillar snygga fighter där man åtminstone nästan kan se vad som händer, som i nyss nämnda Daredevil – inte som Batman vs. Bane i fullt dagsljus i The Dark Knight Rises (burr, vilken horribel scen det var). Här blir det lite samma känsla som i sömnpillret Man of Steel, ett ändlöst kalas med cgi-gubbar som demolerar cgi-byggnader. Självklart behöver filmen cgi-effekter och snygga är de – men lita på mer på att de fungerar även när tempot är lite lugnare. Hulk fungerar ju utmärkt, även i närbild.
Filmens näst största problem är att man inte lär känna Scarlet Witch och Quicksilver tillräckligt för att bry sig om dem. Det största problemet är att handlingen baseras på en plot device som är inslängd för att det ska bli en film överhuvudtaget, lite som en oavgjord fotbollsmatch. Jag (som inte är jätteimponerad av fotboll) tänker varje gång efter en oavgjord match: »Det var ju oavgjort redan när de började?«
Trots att jag gnäller är Avengers: Age of Ultron långt ifrån dålig. Det jag gillade mest var att James Spaders röst till Ultron var så grym; att Paul Bettanys Jarvis får större utrymme; att Black Widow får leka lite med Hulk i ett par fenomenala scener; att Robert Downey Jr har ett gäng bra repliker, varav några i riktig Greg House-klass; och att Thors hammare är föremål för några underbara scener. Då har jag ändå inte nämnt det bästa med filmen. Det tar vi i kommentarsfältet när ni har hunnit se filmen, för självklart måste ni se den.
Avengers: Age of Ultron är en habil cgi-stänkare med en mäktig överraskning, som så klart lätt kommer spela in en miljard dollar. Till nästa Avengers-film hoppas jag dock att de droppar 3D:n helt och vrider ned cgi:n ett litet, litet snäpp.
Avengers: Age of Ultron har biopremiär i natt.