Clik here to view.
De här »Bäst i tv-världen just nu«-inläggen ni sett här varje söndag det senaste året har haft sin speciella lilla historia. När det har varit jag som skrivit dem, vilket varit för det mesta, så har jag de facto skrivit dem just på söndagen. Jag har gått upp först av alla i familjen (som jag alltid gör), gjort mig min första av tre morgon-espresso, och skrivit från scratch. Inget förberett. Min vardag ser inte ut på det sättet att jag samlar material i dagar och låter teser värka fram. Den tid jag har över för tv använder jag främst för att kolla på tv – skrivandet om »veckans bästa« har skett i en enda session på söndagsmorgnar som börjat med en frågeställning om vad som vore roligast att toppa listan med. Sällan det jag egentligen tyckt varit allra bäst, ty det vore icke-journalistiskt av mig att alltid toppa med samma förutsägbara två, tre serier. Poängen har egentligen varit att berätta om något ingen ännu sett eller gett en rättmätig chans, eller i alla fall inte sett eller gett en chans på mitt sätt.
På Dons check till Megan skymtar vi datumet – och det har blivit 1970. Ett nytt decennium, new business även för New York som kultur.
Men nu är det slut med listandet och det ständiga sökandet efter rätt listetta att locka och pocka och toppa med. Från och med i dag ger jag min söndagsmorgonsession en ny form. Det blir inga »krönikor« med sammanhållna teser utan mer rapsodiskt, och överhuvudtaget mer – jag går igenom serier jag sett, eller inte sett, bra och dåligt, saker som fastnat, och vill i slutändan uppnå två saker:
Ni kommer förhoppningsvis att få fler ingångar till eget tv-tittande än av den gamla listformen; och det kommer för mig att bli roligare, ärligare, att skriva. Men, jag vet inte säkert. Formen får infinna sig efterhand – och typiskt nog bryter jag direkt mot min tanke om den, eftersom jag här nedan kommer attskriva om endast två serier…
Vi har ju pratat mycket om tv-drama som konstform här om söndagarna, men kanske inte tillräckligt om tittandets konst. Jag tänkte på det efter att ha sett senaste Mad Men-avsnittet, New Business, och någon efteråt kallade det »slarvigt berättat« och motiverade med hur Don Draper i början av episoden dividerade om 500 dollar som Megan sade sig behöva, men i slutet av avsnittet gav henne en nätt liten skilsmässopeng på en miljon dollar. Skeptikern jag pratade med tyckte inte det var »trovärdigt« att skifta ståndpunkt så radikalt på så kort tid, och att Mad Men degenererat till flöden av »händelser« utan större mening.
Louie ligger på avlägset avstånd från Mad Men – veckans avsnitt började med att Louie blir akut bajsnödig ute på stan med sina barn – men han och Don är ändå en dubbelexponering.
Jag häpnade. Hur kan då jag se symbolik och narrativ tyngd i, om inte varje scen, så definitivt varje riktning och rörelse? New Business var inget undantag, tvärtom. Tänker på hur Don Draper såg sina tidigare viktigaste kvinnorelationer i nya skilsmässotrösten, servitrisen Diana, och hur han gör om samma sak med henne som han gjort med dem tidigare: börjar om, som en ny dag på kontoret, fastnad i sin loop fast också mer medveten om den, samtidigt fast i sitt behov av att skapa begriplighet och mening genom att ge det en berättelses ram.
På Dons check till Megan skymtar vi datumet – och det har blivit 1970. Ett nytt decennium, new business även för New York som kultur. Byrån börjar jobba med en 60-årig stjärnfotograf, perfekt gestaltad av Mimi Rogers och med så mycket aura av 1970-tals-konst-New York att Peggy, Stan och deras reklambyrå genast grånade till föråldrat 1960-tal.
Under 40 minuter rörde sig alltså inte bara Don från 500 dollar till en miljon för att slippa insikten om att han inte klarar av att röra på sig alls; hela serien ömsade nu skinn till det 1970-tal då serieskaparen Matthew Weiner själv växte upp och började fundera över sina föräldrar; det var ett avsnitt som lät mitt-i-livet glida över i snart-slut.
Louie ligger på avlägset avstånd från Mad Men i ton och tilltal – veckans avsnitt började till exempel med att Louie blir akut bajsnödig ute på stan med sina barn – men han och Don är nästan en dubbelexponering av newyorkig, uppgiven, medelålders manlig tomhet. Båda serierna gestaltar nervgiftet i känslan av »försent«.
Om förra veckans säsongspremiär av Louie var oväntat svag var veckans avsnitt, À la carte, desto mer drabbande, med kulmen i restaurangscenen där Pamela med förgörande effektivitet vänder på Louies förhoppning om samboskap till nollställd insikt om att han nog aldrig mer kommer att få känna ens känslan av förhoppning…
Och vid det här laget har den uppmärksamme läsaren också iakttagit trippelexponeringen med undertecknad – i samma ålder, ensam på söndagsmorgnarna med fyrkantiga tv-ögon och alldeles för mycket kaffe.