Innehåller spoilers om The Following säsong 2.
Okej, Joe Carroll lever och ser ut att trivas med livet som död, knappast någon spoiler då James Purefoys seriemördande sektledare var ett av skälen till att man såg klart första säsongen av The Following. En serie jag följde med en successivt växande grimas av desperat förvåning. Tempot fanns definitivt där och Kevin Bacon utgjorde den perfekta motståndaren till Purefoy och hans Poe-besatta kult. Men allt det andra... Jag älskar ju egentligen överdrifter och när det blir lite för mycket av det goda, men här, ja, stundtals kändes The Following som någonting för Barnkanalens eftermiddagspass, typ Spartiklarna eller Fångad, 2000-talets Kråkguldet. Ni vet vad jag menar om ni har tv-barn hemma. Min åttaåring hade älskat The Following. Hon hade tyckt den var spännande på riktigt, det där med Kevin Bacons hjärtproblem och allt. Hur ska det gå?
Man har tagit till sig av kritiken och skapat något mer seriöst skrämmande och atmosfäriskt: miljöerna är fantastiska och fotot krispigt grovkornigt, med ett suveränt användande av skärpedjup.
Själv tyckte jag att just den detaljen kändes onödig. Det var väl ändå ingen som misstänkte att han skulle dö av en hjärtattack. Ännu mer problematisk tyckte jag att själva skildringen av mördarsekten var. Jag känner ingen seriemördare, och ännu bättre: jag är ingen själv. Trots denna brist på insikt genomskådade jag på en oacceptabelt basal nivå gestaltandet av dem. Skulle ett sådant stort och disparat gäng blandpsykopater verkligen fungera i grupp?
Min dotter hade säkert köpt alltihop med förklaringen »men pappa, de vill ju bara vara kompisar och mörda andra«. Nej! svarar jag. Det går jag inte med på! Och i slutändan visade det sig att jag hade rätt. Allt gick åt skogen. Sekten imploderade och Joe Carroll exploder... nej, det var ju just det han inte gjorde. Däremot har han skaffat skägg och bär sin luffarrock som alla amerikanska män på flykt. Positivt, ja, men långt ifrån det enda som är njutbart med den nya The Following-säsongen.
Borta är överdrifterna och tramset. I stället får vi en överraskande stark säsongsinledning som lovar allvar och spänning, på riktigt. Ett år har gått sedan Joe Carroll dödförklarades. Ryan Hardy har skärpt sig och lever sitt nya liv som nykter föreläsare (till ytan sett, i själva verket har han aldrig gett upp sökandet efter Joe Carroll.) Tills att en tunnelbanevagn attackeras av nya »följare« bärandes de läskigaste maskerna (Carrolls ansikte) sedan plastmaskerna återkomst i V/H/S.
Scenen, där sex personer huggs ihjäl, är otäck, realistisk och bisarr i all sin vidriga enkelhet. Den sätter samtidigt tonen för resten av avsnittet och, hoppas jag, säsongen. Man har tagit till sig av kritiken under förra säsongen och gett sig fan på att göra något mer seriöst skrämmande och atmosfäriskt: miljöerna är fantastiska och fotot krispigt grovkornigt, med ett suveränt användande av skärpedjup som ger exempelvis nämnda tunnelbanescen ett liv bortom det vi är vana vid.
En annan intressant sak är återhållsamheten. Kevin Williamson har i intervjuer sagt att den här säsongen kommer att vara mindre våldsam än den förra – ett modigt steg då det känns som om just chockvåldsfaktorn tidigare varit seriens signum. Nu sker det mesta sker off-screen medan energin i stället läggs på rollgestalterna – huvudargumenten att fortsätta följa serien är plötsligt utvecklingen av Emmas nya punkarjag och de två extremt läskiga tvillingarna som tagit täten i en utbrytarsekt. Och var kommer Joe Carroll in i bilden igen?
Än så länge har två avsnitt visats, av vilka det andra kanske till och med lovar mer än det första. De läskiga tvillingarna visar sig ha en ännu större roll – och säkert stor betydelse för hela säsongen – än vad som först gavs sken av, Ryans besatthet eskalerar och det bjuds på ett par spänningskickar lika effektfulla som topparna i till exempel 24. Men kanske ändå bäst: den svarta, märkliga humorn centrerad kring Joe Carroll och hans träskiga groupie-surrogatfamilj. I en av de bästa scenerna tränar sig Joe i att prata bred amerikanska och låter ungefär som Jon Skolmen i Sällskapsresan 3. I den näst bästa scenen dödar han en präst (den ultimata ondskan?) med något slags spett och ackompanjerar det flödande blodet med ett lika kraftfullt truckerskratt, som taget ur någon av Simpsons Halloween-episoder. Bara det här höjer förväntningarna inför avsnitt tre till osunda nivåer. Tills dess sover jag vaken med nattlampan på!
The Following går på Fox i USA och visas i Sverige av TV4.