När TVdags-redaktionen på kvinnodagen listade våra bästa upp till kvinnokamp-filmer var ett av mina val den 14 år gamla Legally Blonde.
Jag kände tyvärr att jag i mitt 8 mars-tips var tvungen att lägga till en brasklapp om att man skulle ge den här filmen en chans. Jag har många gånger hört folk snorkigt avfärda den som fördummande och/eller en bagatell till dålig romcom. Men dessa kritiker kunde inte ha mer fel!
Tro på dig själv, döm inte efter utseendet och stötta dina medsystrar. Vad kan vara bättre budskap?
Först en liten uppfräschning av handlingen. Legally Blonde är en komedi som gav Reese Witherspoon hennes definitiva genombrott i rollen som Elle Woods, en riktigt tjejtjejig tjej som i filmens början istället för att bli friad till blir dumpad av sin pojkvän Warner. Han ser en framtid som Något Stort och berättar för Elle att hon är för blond, oseriös och rosaklädd för att passa som hans framtida fru. Hon bestämmer sig för att visa att hon visst är värdigt hustrumaterial och söker därför samma utbildning som han: Harvards prestigefulla juristutbildning. Elle kommer in med gott självförtroende (»How did you get into Harvard?« »What? Like it’s hard?!«) men det sjunker mer och mer i takt med varje nedlåtande kommentar hon får.
(Stort frågetecken kring varför den officiella trailern kallas » Luke Wilson movie«, grrrr.)
Här är några av skälen till varför Legally Blonde är en riktigt kickass, systerskapshyllande feministfilm:
- Bechdeltestet – Uppfylls med råge. Vi kan bara börja där.
- Make over: nej tack – I Legally Blonde tänker Elle inte på något sätt kompromissa med sin over the top-tjejiga stil utan visar att man har rätt att bli tagen på allvar hur man än väljer att se ut. När hon blir »riktig« jurist ändrar hon inte stil för det. Filmen tar itu med alla de som ser ner på dem som väljer ett feminint uttryck. Rosa, fluffig, blond och sminkintresse har inget med intelligens och ambition att göra! Katniss är inte mer kickass än Elle Woods – de är det bara på olika sätt.
- Fånga dagen, inte killen – Filmen handlar, i motsats till i princip alla romcoms med samma målgrupp, inte på något sätt om att få en kille. Visst, i slutet får hon faktiskt en snubbe, men det är verkligen en pyttegrej i filmen.
- Inga Mean Girls – Elles sorority house är inte alls fyllt med de snygga kniv i ryggen-huggande tjejer vi är vana vid att se i den här typen av filmer – istället är de både stöttande och välmenande. Vivien (Selma Blair) är konkurrenten om killen, ni vet den sura i alla filmer som alltid brukar få ett straff. Men efter att båda tjejerna fått skit från män (patriarkatet!) väljer de varandra och blir bestående vänner. Trots de fula spratt som Vivien spelade Elle i början så förlåter Elle henne.
- Ovaries before brovaries – Överhuvudtaget dömer Elle ingen, oavsett hur de ser ut eller vilken bakgrund de har – en medelålders manikyrist som bor i husvagn blir hennes nya bästis.
- Oh, snap! – Som när Elle får en åtråvärd praktikplats och med en snappy replik dissar exet trök-Warner: »Kommer du ihåg när vi tillbringade fyra timmar i bubbelpoolen? Det här är så mycket bättre!«
- The dark side of the roliga collegefilm – En lärare avslöjar att han gav Elle ett jobb bara så han kunde få ligga med henne. Sexuella trakasserier från auktoriteter är inte ett helt vanligt ämne i tonårskomedier.
- O Captain! My Captain! – När Elle vill ge upp hela sin juristkarriär efter ovanstående hemska händelse är det en tuff äldre kvinnlig lärare som talar Elle till rätta. Obs – ingen kille. En äldre. Tuff. Kvinnlig. Lärare.
- Who run the world? Girls! – Slutklämmen »två år senare« är fantastisk. Elle håller avskedstalet på sin skola, har jobberbjudande, är polare med alla de som tidigare sett ner på henne medan Warner går ut »utan flickvän, utan «honors» och utan jobberbjudande«.
- (Bend and-) snap! – Tro på dig själv, döm inte efter utseendet och stötta dina medsystrar. Vad kan vara bättre budskap?
Efter dessa hyllningar måste jag ta upp ett problem med filmen: Enid. Enid är tyvärr en klyschig, ful, tråkig, militant genusvetare som dissar Elle. Ett typiskt skitporträtt av en feminist. Till filmens försvar blir hon och Elle vänner på slutet! Och ja ja. Visst kan man peta. Det är inte en indiefilm som är helt utan klyschor, som den homosexuelle poolrengöraren som kan se på Prada-skor vilken säsong de kommer från.
Men om vi kan släppa lite på vårt aldrig vilande kritiska granskande så är det här en fantastisk, feministisk feelgood-film, med knytnäven i luften. En näve med rosa, manikyrerade naglar förstås.