Jake Scully är en medioker skådis som oförhappandes blir husvakt i en maffig lyxvilla med panoramautsikt över LA, spionerar med kikare på en sexigt nakendansande atombrallis i huset mittemot och blir indragen i en mordkomplott som också inkluderar en sväng som undercover-porrskådis.
Som ni redan anat är sexrafflet Body Double är en av Brian De Palmas mest utflippade filmer. Enligt legenden var han så pass butter efter all kritik mot Dressed to Kill att han bestämde sig för att kräma på rejält med allt det hans belackare anklagade honom för. Tveksam kvinnosyn? Check. Hitchcock-stölder? Check! Allmän sleaze? Double-check! Allt detta gör Body Double till en av hans allra mest underhållande och larviga filmer på en och samma gång.
Filmen blev Melanie Griffiths stora genombrott (som porrstjärnan Holly Body), och De Palma-veteranen Gregg Henry (senast på bio i Guardians of the Galaxy) gör ännu en gedigen insats. Men i huvudrollen syns dessvärre Craig Wasson, en i bästa fall habil teveskådis, som De Palma antagligen tyckte utstrålade den rätta mixen av aningslöshet och everyman-kvaliteter, men som är mer än lovligt träig – ganska trovärdig som handfallen mes, inte lika het som porrstjärna med backslick och beige skinnjacka. Och det här var alltså efter det att De Palma betat av leading men som Michael Caine, John Travolta och Al Pacino i tidigare filmer, vilket är smått obegripligt. (Wasson fick inga fler chanser; hans andra största claim to fame är en roll i A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors – ’nuff said.)
Det finns så många over the top-scener i Body Double att De Palmas gangster-opera Scarface framstår som ett diskret kammarspel i jämförelse. Som när Wasson ska göra debut i sin första porrfilm Holly Does Hollywood, iklädd pullover och nördglasögon – han påminner faktiskt mest om Donald O’Connor i Singin’ in the Rain – och plötsligt glider en frackklädd Holly Johnson in som ciceron och scenen blir en popvideo till Frankie Goes to Hollywoods snuskklassiker Relax, som slutar med att Wasson tjongar på Melanie Griffith mot en vägg.
En omklippt MTV-anpassad version finns att njuta av här – de första 80 sekunderna är identiska med filmen:
Eller den utdragna mordscenen, där en mystisk indian (med pilotbrillor och en hy som får Danny Trejo att se ung och fräsch ut) tar livet av tjejen på ett extremt falliskt vis, med en halv meter lång borr, så att borren går genom golvet till undervåningen och blodet rinner ner från taket. Kanske ett försök att toppa Dario Argento i kreativa kvinnomord? Lyckat i så fall.
(Härlig fotnot: när Filmkrönikan skulle recensera Body Double så valde man just den här klart geggiga sekvensen. På den tiden fick ju redaktionen själv välja filmklipp, en princip som Torsten Jungstedt förstås drev till sin absoluta spets när han i ett numera klassiskt avsnitt visade hela den avgörande och säkert tio minuter långa slutfajten i Terminator.)
Sen bjuder De Palma också på sin sedvanliga showstopper: en lång sekvens där Wasson följer efter den mystiska kvinnan i en shopping mall. Upp i hissar och ner i trappor, allt till Pino Donaggios mäktiga filmmusik, allt i den välkoreograferade, dialogfria och fritt svävande »pure cinema« som De Palma gillar att excellera i. Det är inte lika spännande och showy som tunnelbanejakten i Carlito’s Way eller lika hypnotiskt som Cliff Robertsons besatta Rom-vandringar i Obsession men ändå ruskigt snyggt.
Body Double blev utskälld när den kom (»another sleazy fetish film from De Palma« gnällde exempelvis Leonard Maltin). Hitchcock-lånen – från Rear Window, Vertigo och en nypa Dial M for Murder – är mer uppenbara än någonsin, och de »farliga« scenerna från porrvärlden som var dekadenta och kontroversiella när det begav sig är såklart tama och åttiotalsmysiga idag. Här och var är det hisnande lökigt. Men ingen gör melodram som De Palma, och i Body Double – precis som i senare filmer som Raising Cain eller Femme Fatale – skiter han i allt och bara kör på. Resultatet är ren filmglädje.