Ni som läste Linus Wesleys artikel om Daredevil i går kanske är oroliga för ännu ett Daredevil-haveri? Jag har sett de första fem avsnitten av Netflix nya serie Marvel's Daredevil och kan säga några lugnande ord. Sitt ned i båten, det finns ingen anledning till oro.
Kan verkligen den kärlekskranke protagonisten från Stardust funka som Matt Murdock … och som Daredevil?! Ja, det kan han, han fungerar svinbra!
Drew Goddard, som har utvecklat Marvel's Daredevil (hädanefter kallad Daredevil), har tidigare skrivit manus till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Alias och Lost. Han har också skrivit manus både till filmen Cloverfield (dokumentärt filmad Godzilla-ripoff i alldeles för stor monsterkostym); till World War Z (actionpackad zombiestänkare med Brad Pitt i huvudrollen, vars enda likhet med förlagan är namnet); och både skrivit och regisserat The Cabin in the Woods. Goddard utvecklade serien och skrev de två första avsnitten innan han överlämnade stafettpinnen till Steven S. DeKnight – mannen bakom Spartacus-serierna. (Goddard är involverad i två Spider-Man-filmer så han har nog fullt upp ändå.) Sammanlagt är det tolv exekutiva producenter inblandade men ordspråket ju fler kockar, desto sämre soppa stämmer inte alls in på Daredevil. Soppan är utsökt, trots ett helt kompani kockar.
Matt Murdock och Foggy Nelson (i Brad Pitts frisyr).
Daredevil handlar om Matt Murdock, som råkade ut för en bilolycka när han var liten. Hans ansikte översköljdes av radioaktiv (som så ofta i Marvels universum) vätska. Olyckan gjorde honom blind men samtidigt förstärktes hans övriga sinnen på ett övernaturligt sätt. Hans pappa är en boxare som vägrar lägga sig i en förväntad läggmatch och får betala dyrt. Matt bestämmer sig för att bli advokat (oklart varför han inte blev åklagare eller domare, eftersom han som advokat snarare ska försvara buset – eller, någon enstaka gång, oskyldiga).
När vi kommer in i tv-serien har Murocks kollega Foggy Nelson (Elden Henson) precis mutat sig till sig deras första fall som försvarsadvokater: att försvara en tjej som vaknar upp vid en död man. Tjejen – Karen Page – spelas av Deborah Ann Woll som ni nog känner igen från True Blood. I True Blood var hon – av många att reta ihjäl sig på – rollfiguren jag retade mig allra mest på. Här är hon grym, jag får nästan lite Kristen Wiig-vibbar (bra!) av henne när hon och Foggy är ute och rumlar runt. Foggy spelas förresten av samma skådis som spelar den där ungen som bråkade men kunde slå slagskott i The Mighty Ducks. Ni vet, Disney-filmen om ett ishockeylag med ungdomar på glid, med Emilio Estevez i huvudrollen och Joshua Jackson som liten kille?
Matt Murdock och Karen Page.
Hur bra är Charlie Cox som Matt Murdock/Daredevil, då? För att få en känsla hur det skulle kunna bli borde jag kanske ha sett honom i Boardwalk Empire, men det har jag inte. Jag orkade aldrig fortsätta se den… Däremot såg jag om Matthew Vaughns fantasyfilm Stardust häromveckan. I den är han ju helt okej – kärlekskrank, precis som han ska vara … men inte fan kan han väl funka som Matt Murdock? Jo! Han är svinbra, vilket faktiskt gäller hela casten. Det som fungerar allra bäst i Daredevil – förutom actionscenerna – är samspelet mellan rollfigurerna.
Actionscenerna är visuellt mörka (dra ned gardinerna) och brutala (fram med skräckfilmskudden). Att Daredevil inte har någon superstyrka (i betydelsen att vara extra stark) ger honom så mycket mer tyngd, både som person och hjälte. Han slåss ofta mot ett helt gäng antagonister och det är blodiga fajter och rent underhållningsvåld i gulddivisionen! Det är snyggt hur hans förhöjda sinnen visas – han lyssnar efter hjärtslag när han har slagit folk sönder och samman.
Rosario Dawson spelar sjuksköterskan Claire Temple. Vi är många som hoppades att hon skulle spela Elektra men så är tyvärr inte vara fallet (om de inte har lurat oss alla). Temple blir sköterska åt Daredevil och vad kan jag säga – det slår gnistor mellan dem och jag är tv-förälskad, i båda! Trots att hon inte är Elektra…
Matt Murdock och Claire Temple.
Det har varit mycket snack om den svarta utstyrseln Daredevil har i trailern. Jag gillar den; andra hatar den. Dräkten var väl en av de få lyckade sakerna i Daredevil med Ben Affleck och det hjälpte tyvärr inte så mycket, som ni vet. Jag läste serietidningen regelbundet redan när den hette Våghalsen men det är Frank Millers och John Romita Jr:s version som jag gillar mest. Kuriosa: »Någonting« från The Man Without Fear har använts i serien för Miller och Romita Jr står som manusförfattare till två av avsnitten på IMDb. Läs själv om du vill veta.
Millers och Romita Jr:s Daredevil vs Marvel's Daredevil.
Ramberättelsen visar ett New York i förfall. Matt Murdock gör sitt bästa för att rensa upp – på dagtid som advokat; på kvällstid som Daredevil. Wilson Fisk (Vincent D'Onofrio) gör också sitt bästa för att rensa upp i staden, på sitt sätt. D'Onofrio är fruktansvärt bra som Wilson Fisk, alias The Kingpin (i serien får man inte kalla honom vid namn, varken det förstnämnda eller sistnämnda, lex Voldemort). Ni kanske känner igen från Law & Order: Criminal Intent, jag känner igen honom från rollen som Edgar the Bug i Men in Black. I Daredevil förmedlar D'Onofrio känslan av totalt ursinne som stängts inne tills det nästan inte kan hållas instängt mer, sedan säger någon »action«.
Tonen i Daredevil ligger mycket närmare den i Dark Knight-trilogin än i någon av ABC:s eller CW:s Marvel- och DC-serier. För trots att det rent visuellt är viss seriealbum-känsla även i Daredevil så känns det mer »på riktigt« än nyss nämnda serier. Daredevil är rå, blodig och mörk – både visuellt och psykologiskt. Daredevil är Marvels bästa serie hittills, den är till och med bättre än Agent Carter.
Daredevil har premiär på Netflix i dag kl 9.