Det går knackigt för aspirerande singer-songwritern Jon (Domhnall Gleeson). Han vill så gärna slå igenom med sin musik, men tyvärr håller varken självförtroendet eller hans juvenila pojkrumstexter måttet. Så en dag vid en dyster promenad räddar han livet på en kille som hålller på att drunkna – det visar sig vara keyboardisten i popgruppen The Soronprfbs. Hastigt och lustigt blir Jon inhyrd som ny medlem i det experimentella bandet.
Lenny Abrahamsons Frank, löst baserad på den brittiske popsärlingen Frank Sidebottoms scenpersona, lyckas ovanligt bra med konststycket att skildra ett fiktivt popband på film utan att det blir töntigt.
Gruppen leds av Frank (Michael Fassbender), ett plågat och bräckligt musikaliskt geni som aldrig tar av sig sitt gigantiska huvud gjort av papier-maché, och den skräckinjagande thereminspelaren Clara (Maggie Gyllenhaal) som obönhörligt hunsar nykomlingen. Bandet åker till Irland för att ägna det kommande året åt att spela in sitt debutalbum i en stuga mitt i skogen, och Jons trista men trygga liv blir plötsligt både spännande och lite obehagligt.
Lenny Abrahamsons Frank, löst baserad på den brittiske popsärlingen Frank Sidebottoms scenpersona, lyckas ovanligt bra med konststycket att skildra ett fiktivt popband på film utan att det blir töntigt. Abrahamson och hans kompositör Stephen Rennicks får bandet att både låta bra och kännas coola, som ett kedjerökande fransk-brittiskt Sonic Youth eller ett farligare Stereolab. Bandet mimar inte till playback utan spelar själva sina instrument live under tagningarna, vilket gör att scenerna i replokalen och på scen verkligen lever.
Domhnall Gleeson, som snart gör brakgenombrott i Star Wars: The Force Awakens, är fin i huvudrollen, och Maggie Gyllenhaal är som vanligt strålande i rollen som ouppnåelig och svincool popdonna, som en kall och elak Laetitia Sadier. Och så förstås denne Fassbender, som trots att han är gömd inuti en gigantisk pappskalle ändå lyckas vara magnetisk (och dessutom har en rätt mäktig röst, som en snäppet mindre pretentiös Jim Morrison).
Om det inte hade varit för filmens olyckliga tredje akt, då allt blir övertydligt och det vankas Viktigt Budskap, hade Frank varit en av förra årets bästa filmer. Men den är fortfarande mycket sevärd, en mörk och beskt rolig komedi om genikult och skapande, och ett måste för Fassbender-fans.